Skrifter, avskrifter och kalkylblad översatta till svenska.
Verktyg för Frid
Kvantförlåtelse
Stillhet
Den Stilla Glädjen
Stilla nätter och stilla dagar
Stilla vandringar på tysta vägar
Följande den Inre Kraft som leder
Stilla tankar och stilla bilder
Stilla ord och stilla drömmar
Svävar i en Sky av Kärlek
Bortom världen och så förenad
Vi skall leva för Evigt
I ett lycksaligt tillstånd
Långt bortom jordisk bundenhet
Världen verkade så ofärdig
Tills jag fann Dig däri
Och så är all den lycka som jag känner
Nu en stilla tid att älska Dig
Välsignelser,
David
Svaret
David Hoffmeister
Ja, Sanningen är Gudomligt Enkel!
Den är Tystnaden, Livets Stillhet i det Gudomliga Sinnet! Den är Ande!
Den är Evig Lycka, Frihet och Glädje!
Om En Kurs i Mirakler är en symfoni, är Soningen crescendot!
Se den i toner med Soningen som dess grundton!
Kärleken utsträcker sig Själv på grund av Vad Den Är.
Medvetenheten om En innebär att ”en annan” inte existerar.
Ego är fantasi. Kan fantasi vara verklig om endast Kärleken är verklig?
Ego är åsikt. Kan evig, villkorslös Kärlek känna en åsikt?
Ego är falskhet. Kan Kärleken som är sann vara medveten om falskhet?
Kärleken är sann och verklig och endast Kärleken är sann och verklig.
Kärleken är En.
Triviala tankar hålls fast vid och rättfärdigas av ett vilselett sinne som tror att lösningen på känslan av inre tomhet kan nås ibland dem.
Dock är detta vilseledda sinne självt trivialt för det är inte verkligt och inte Den du Är.
När du väl fått klarhet i att du är drömmaren av drömmen, behöver du inte ständigt kompromissa med drömfigurerna; du är inte i deras dröm.
Kom ihåg att om du är drömmaren av drömmen, så kan inte drömmen skada dig.
Guds lärares funktion är att bli medveten om att han drömmer.
Påminn dig själv ofta: ”Detta är min dröm.”
Sju miljarder människor i rädsla för döden döljer Ett sinne i rädsla för att Leva.
Om vi hade en EKIM Tolvstegsgrupp så skulle vi presentera oss såhär: ”Hej, jag heter så och så, och jag har ett varseblivningsproblem.”
Människor undrar,
”Blir världen bättre eller sämre?”
Några säger att den blir sämre och mer komplicerad. Men orsaken till världen finns i sinnet och tid kan inte multiplicera problem. Det finns endast ett problem; övertygelsen om separationen, även om
”mångfalden” gömmer intigheten i allt. Det spelar ingen roll hur många gånger du multiplicerar en illusion med noll, du har fortfarande noll; orsaken finns inte i världen eller i tiden.
Och fortfarande finns det vetenskapsmän som söker i kosmos efter alltings början, Big Bang. De tror fortfarande att orsaken finns där ute, på filmduken.
Vi är här för att lära oss att orsaken är i sinnet.
Jag säger dig:
”Du ser det, du har det.
Du varseblir det du tror på.”
Kom ihåg att makten att tolka finns i ditt eget sinne. Människor kan säga vad som helst till dig, men makten att tolka är din egen. Du har alltid makten att förena dig med den Helige Ande.
Hur slutar man att ta åt sig?
Det är vanligt på den här planeten att man under en dag möter komplimanger och kritik.
När någon säger ”jag gillar din klänning”, ”snyggt hår” eller ”vackra örhängen”, lär dig att iaktta dina tankar precis på samma sätt som när de säger ”du ser trött ut” eller ”du ser ut som om du blivit överkörd av tåget!”
Bara medvetenheten om att komplimanger och kritik är detsamma, för dig tillbaka till din sanna styrka.
Komplimanger om kroppen kan flöda över dig och rinna av dig som vatten på en gås. Du kan bara le och behöver inte rätta dem.
”Jag är inte tänkaren av mina tankar” sänder dig raka vägen tillbaka till Skuldlösheten.
Dina bästa föreställningar om hur du ska kontrollera ditten eller datten får dig bara att gå i spinn på grund av övertygelsen att du har ansvaret för ditt eget uppvaknande.
När du ger upp försöket att kontrollera vindens riktning, kommer en fjäder av frid att varsamt landa hos dig.
Du är det Fridfulla Tillståndet av Gudomligt Sinne.
Njut av Den du Är djupt inom dig.
Du kan se det glittra i ögonen hos de fridfulla, sprudla i deras röster, och stråla i deras leenden!
De som följer fridens väg blir visa och fullkomligt varsamma, för de lever i Guds Hjärta.
Den heliga relationen är inte mellan människor. Den är helt enkelt acceptansens och icke-dömandets Syfte hållet stadigt och säkert i sinnet.
Den ser, väntar, iakttar och dömer inte. Den söker inte ändra världen. Den heliga relationen är symbolen för en förlåten värld.
Syftet är lika tillämpbart på varje plats, person, sak, situation och händelse.
Kärleken är Guds Vilja och har inget objekt.
Missta aldrig en symbol för något Verkligt, för symboler är tillfälliga och Verkligheten är Evig.
Allt specifikt hör samman på grund av den Helige Andes Syfte, dock har specifika ting i sig själva ingen relation till varandra.
Helhet transcenderar all varseblivning.
Att vända på Verkan och Orsak:
Att gå till botten med tron på linjär tid
Ett samtal med David
Introduktion
Tanken på ’orsak och verkan’ är en grundläggande beståndsdel i den metafysik som presenteras i En Kurs I Mirakler. Den här tanken måste förstås för att man skall kunna påbörja omvändningsprocessen i tänkandet. När väl den här tanken till fullo har blivit förstådd, måste den överföras från att vara ett mentalt begrepp till att börja tillämpas i praktiken, utan undantag. Detta är huvudelementet i förlåtelseprocessen och i att acceptera Soningen, vilket är en Guds lärares enda ansvar. Detta leder till upplevelsen av Inre Frid, Lycka, Frihet, Glädje & Kärlek.
Del 1 – Orsak och Verkan är samtidiga
David: Låt oss börja vårt samtal om att vända på orsak och verkan med följande avsnitt i Kursen:
Du beklagar dig kanske fortfarande över rädsla, men icke desto mindre fortsätter du envist med att skrämma dig själv. Jag har redan påpekat att du inte kan be mig befria dig från rädsla. Jag vet att den inte finns, men det gör inte du. Om jag gick emellan dina tankar och deras resultat, skulle jag manipulera en grundläggande lag om orsak och verkan, den mest fundamentala lag som finns. Jag skulle knappast hjälpa dig om jag förringade makten i ditt eget tänkande. Detta skulle stå i direkt motsats till syftet med den här kursen. Det är till mycket större hjälp att på- minna dig om att du inte bevakar dina tankar tillräckligt noga. Du kanske känner att det just nu skulle behövas ett mirakel för att du skulle kunna göra detta, vilket är fullkomligt sant. Du är inte van vid mirakelsinnat tänkande, men du kan övas i att tänka på det sättet. Alla mirakelarbetare behöver den sortens övning.
Jag kan inte låta dig lämna ditt sinne obevakat, för då kan du inte hjälpa mig. Mirakelarbete kräver en fullständig insikt om tankens makt för att undvika felskapelser. Annars kommer det att behövas ett mirakel för att få sinnet självt i ordning, en rund- gång som inte skulle gynna den tidskollaps som miraklet var avsett för. Mirakelarbetaren måste ha en genuin respekt för sann orsak och verkan som en nödvändig förutsättning för att miraklet skall kunna ske.
Både mirakler och rädsla kommer från tankar. Om det inte står dig fritt att välja det ena, står det dig inte heller fritt att välja det andra. Genom att välja miraklet har du avvisat rädslan, om än bara tillfälligt. Du har varit rädd för allt och alla. Du är rädd för Gud, för mig och för dig själv. Du har varseblivit oss felaktigt eller felskapat oss, och du tror på det du har gjort. Du skulle inte ha gjort detta, om du inte vore rädd för dina egna tankar. De rädda måste felskapa, eftersom de varseblir skapelsen felaktigt. När du felskapar känner du smärta. Principen för orsak och verkan blir nu någonting som verkligen skyndar på, men endast tillfälligt. Egentligen är “Orsak“ ett ord som med rätta tillhör Gud, och Hans “Verkan“ är Hans Son. Detta för med sig en rad samband mellan Orsak och Verkan som är totalt annorlunda dem som du för in i felskapelsen. Den grundläggande konflikten i den här världen är alltså mellan skapelse och felskapelse. All rädsla är inbegripen i det senare, och all kärlek i det förra. Konflikten är därför en konflikt mellan kärlek och rädsla. (T-2.VII.1-3)
Så utan att ta i för mycket kan vi säga att all felskapelse är felsinnad och att den är bak- och framvänd eftersom orsak och verkan skiljs åt och sedan vänds på. Sedan verkar det som att någonting i världen eller kosmos är orsaken till tillståndet av rädsla och upprördhet. All Skapelse eller det sanna orsak- och verkanssambandet återspeglas i rättsintheten, där sinnet förstås vara orsakande och inte offer för någonting.
Det har redan sagts att du tror att du inte kan kontrollera rädslan eftersom du själv har gjort den, och din övertygelse om att den finns tycks ställa den utom din kontroll. Likväl är varje försök att upplösa misstaget genom att försöka bemästra rädslan lönlöst. I själva verket hävdar det rädslans makt genom blotta antagandet att den behöver bemästras. Den sanna lösningen ligger helt och hållet i att bemästra genom kärlek. Under tiden är emellertid känslan av konflikt oundviklig, eftersom du har försatt dig själv i en situation där du tror på makten hos någonting som inte existerar. (T-2.VII.4)
Så vi kan säga att all magi i den här världen; varje försök att skydda kroppen, att ge den tak över huvudet, att försäkra och förbättra den, liksom allting annat i världen, är sätt att förändra det yttre för att minska rädsla. Rädslan upptäcks då inte där den egentligen är, ej heller vad dess verkliga orsak är. Den tros vara ute på filmduken – projektionen. Alla de barrikader som byggs oavsett om de är fysiska eller gäller försäkringar eller medicin såsom influensavaccinationer och förebyggande åtgärder för allting – alla är de försök att bemästra rädsla – om den så handlar rädsla för att svälta ihjäl eller drabbas av en översvämning eller bli bortblåst av en orkan.
Deltagare 1: Genom att eliminera det som felaktigt tros vara dess orsak.
David: Och självklart fungerar det inte eftersom orsaken till rädslan inte är i världen. Det har bara planerats på det sättet så att det skall verka vara där ute. Men alla försök att handskas med den är magi. Och anledningen till att magi är så trovärdigt är att det verkar fungera. Om jag tjänar massa pengar, har en massa försäkringar, om jag blir civiliserad och tämjer naturen och använder teknologi som verkar omge mig med de bästa medel som står till buds för att hålla kroppen vid god hälsa, beskyddad och trygg så skyddas egomisstaget dubbelt från att medvetandegöras. Eftersom projektionens magi verkar fungera.
Projektion är ett subtilt och förföriskt försvar. Det verkar som att det i världen finns sämre lottade människor, sämre lottade länder, samt ett överflöd som förknippas så mycket med materiell välfärd och teknologi och medicinska framsteg. Man ser inte alls att det hela är en täckmantel eller ett skydd för att försöka skingra rädslan genom magi och hålla sig omedveten om den. Rädslan är inte alls i världen. Så det är riktigt lömskt.
Den sanna lösningen ligger helt och hållet i att bemästra genom kärlek. Att välja miraklet är att bemästra genom kärlek eftersom förlåtelse är en återspegling av kärlek. Vi diskuterade tidigare önskemål i sinnet och hela det här med att undertrycka eller ge efter för begären efter njutning. Att försöka undertrycka och hindra tankarna från att nå medvetandet leder inte till någonting eftersom de bara kommer upp till ytan igen. Att undertrycka dem gör inte att man blir av med dem. Och att ge efter för dem, eller att använda magi och ägna sig åt vad världen erbjuder för femtioelfte gången i ett försök att lösa problemet eller undkomma rädslan, ensamheten och isoleringen fungerar inte heller. Inga av de här försvaren fungerar. Men en sann lösning, miraklet, fungerar. Och det är vad vi försöker komma till klarhet om. Att det finns ett beslut i nuet, som är miraklet, som kan väljas i vilket ögonblick som helst. Och att det kommer att fungera eftersom det gör slut på isoleringen och upplevelsen av rädsla och ilska och ensamhet och konflikt. Under tiden är emellertid känslan av konflikt oundviklig, eftersom du har försatt dig själv i en situation där du tror på makten hos någonting som inte existerar.
Ingenting och allting kan inte existera samtidigt. Att tro på det ena är att förneka det andra. Rädsla är faktiskt ingenting, och kärlek är allting. Närhelst ljus kommer in i mörkret förgås mörkret. Det du tror på är sant för dig. I den bemärkelsen har separationen ägt rum, och att förneka det är endast att använda ett förnekande på ett olämpligt sätt. Men att koncentrera sig på misstag är endast ytterligare ett misstag. Den första åtgärden för att rätta är att tillfälligt förstå att det finns ett problem, men endast som ett tecken på att en omedelbar rättelse behövs. Detta åstadkommer ett sinnestillstånd där Soningen kan accepteras utan dröjsmål. Det bör emellertid betonas, att ytterst är ingen kompromiss möjlig mellan allting och ingenting.” (T-2.VII.5)
Att förneka att det finns ett problem är inte till någon hjälp. Men att känna och bli medveten om att det finns ett problem, till exempel jag känner mig upprörd, deprimerad, obehaglig till mods, eller arg, behövs tillfälligt, sedan bör det omedelbart ges till den Helige Ande. Det finns inget värde i att hålla fast vid ett problem eller hålla fast vid smärtan eller vad upprördheten nu verkar handla om.
Deltagare 1: Och att förneka den är att göra det dubbelt så omöjligt att få till stånd någon lösning.
David: Utifrån det där sista uttalandet, ”Det bör emellertid betonas, att ytterst är ingen kompromiss möjlig mellan allting och ingenting” kan man se att allt som föregick det bara var en språngbräda, för när man blir mirakelsinnad och lär sig se orsak och verkan som de verkligen är, då försvinner den där ursprungliga proceduren av att korrigera varseblivningen av problemet. I stället för att säga ’jag har ett problem, var är min fackla?’ så håller man Syftet, sin fackla, ständigt framför sig. Eller som det står i avsnittet ”Att sätta målet”: att klarlägga målet hör till början. T-17.VI.2 Senare i ”Regler för beslut” säger han ’det måste väl vara uppenbart för dig att det är lättare att ha en lycklig dag om du kommer ihåg vilken fråga du skall ställa och om du håller ditt syfte framför dig än det är att i efterhand försöka få tag på det, då det verkat glida iväg, för att så försöka återfå känslan av frid’ (T-30.I) Det är mycket svårare att i efterhand återfå det än det är att bara stadigt hålla fast vid syftet och ha det framför sig. Men tidigt i texten är det mycket lämpligt att tala om att se felet där det befinner sig – i sinnet.
Tiden är i huvudsak ett redskap med hjälp av vilket all kompromiss i detta hänseende kan ges upp. Den ser bara ut att upphävas successivt, eftersom tiden i sig innefattar intervaller som inte existerar. Felskapelsen gjorde detta nödvändigt som ett redskap för rättelse. (T-2.VII.5)
Han ger oss en fingervisning där, eftersom det verkar vara en process i tiden. Men Jesus säger i slutändan att det inte kan finnas någon kompromiss mellan allting och ingenting, så det är på så sätt han förebådar att det kommer att vara ett fullständigt ögonblick av förlåtelse och att hela den här tanken på process är en metafor.
”Orden “Ty så älskade Gud världen att Han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på Honom inte skall förgås utan ha evigt liv“ behöver endast en lätt ändring för att bli meningsfulla i detta sammanhang; “Han gav den till Sin enfödde Son“. (T-2.VII.5)
Formuleringen ’Han gav den till Sin enfödde Son’ är obegriplig ur en fysisk synvinkel eftersom Gud inte känner till form. Men det vi kan säga är att Gud gav den verkliga världen till sin enfödde Son. Med andra ord, den Helige Ande Besvarade drömmen om separation med den verkliga världen. Inte skapade i Anden, men gjorde den verkliga världen som en rättelse för varseblivningens förvrängda värld som gjordes av egot som en attack på Gud.
”Det bör särskilt noteras att Gud endast har en Son.” (T-2.VII.6)
Så, här börjar han meningen med att säga att Gud endast har en Son och sedan kommer han att börja tala om delar och Sonskapet. Återigen så är det en metafor eftersom den enade Anden är Guds Son, eller Kristus. Ändå, för ett sinne som stadigt tror på separation är det en bra språngbräda att prata om alla delar av det hela, som om det finns delar i en helhet. Och vi talar om det här i termer av sinnet. I Kursen beskrivs det generellt som om varje broder har ett eget sinne. Och i många avsnitt så skrivs det på det metaforiska sättet, ”Kan [Guds lärare] ändra patientens sinne åt honom?” H-5.III.1 Vi kommer att sträva mot att det ytterst finns endast en Guds Son och endast ett Sinne. Och i en metaforisk mening så finns det också bara ett ego. Och slutligen, i verkligheten, så finns det inget ego.
”Om alla Hans skapelser är Hans Söner, måste var och en vara en nödvändig del av hela Sonskapet. Sonskapet i sin etthet är mer än summan av sina delar. Detta är emellertid fördolt så länge som någon av dess delar saknas. Det är därför som konflikten inte slutligt kan lösas förrän alla delarna av Sonskapet har återvänt. Först då kan meningen med helheten i dess sanna bemärkelse förstås. Vilken del som helst av Sonskapet kan tro på misstag eller ofullständighet om han så väljer. Men om han gör det, tror han på intets existens. Rättelsen av detta misstag är Soningen.” (T-2.VII.6)
Deltagare 1: Jag läser den där delen om ’Ettheten transcenderar summan av delarna’ och jag tänker på upplevelsen av synergi då man förenas med en annan person och att man menar att det på en metaforisk nivå finns en annan person. Men det verkar helt klart bli en synergi när två kommer samman, som är mer än två gånger ett.
David: Tidigt i texten står det: ’Detta är emellertid fördolt så länge som någon av dess delar saknas’ T-2.VII.6. Man skulle kunna dra slutsatser då man läser något som detta, att det här kommer att bli en lång, lång rättelseprocess. Det andra citat jag kommer att tänka på är, ”Precis på samma sätt som separationen ägde rum under miljontals år, kommer den yttersta domen att sträcka sig över en lika lång period, och kanske till och med ännu längre.” (T-2.VIII.2)
Utifrån dessa påståenden kan man säga att rättelseprocessen kommer att ta miljontals år. Men det är i ett tidssammanhang. I andra delar av texten sägs det att tiden inte existerar, att det bara tar ett ögonblick, att när väl mitt sinne är helat så är alla sinnen helade. Dessa påståenden hör hemma mer på den övre delen av stegen. De två tidigare påståendena som verkar antyda att det ska bli en lång process går tillbaka till uppfattningen att om jag accepterar min del i Soningen så har jag gjort min del, men de många andra delarna måste göra sin del. Med ”när jag accepterar min del fullständigt och återvänder till Skapelsen med min Fader, så kommer den här världen av tid och rum att fortsätta i miljontals år tills alla delar har accepterat soningen,” backar man ur den yttersta metafysiska verkligheten att ingenting av tid och rum någonsin existerar över huvud taget.
Hur kan alla sinnen helas på alla platser och i alla tider som det står i arbetsboken? Om jag accepterar Soningen så räddas världen. Världens frälsning beror på mig. Kosmos’ frälsning beror på mig. Ni kan se att denna synvinkel antyder att det finns en värld utanför mitt sinne och när jag accepterar rättelsen så tar det hand om kosmos. Det är ett jättesprång från den linjära betydelsen att, som ett fragment, då jag accepterar Soningen, så måste alla mina bröder acceptera Soningen likaså, och det kommer att ta miljontals år innan sinnet är helat. Men det kan inte vara på båda sätten samtidigt. Så uppenbart är den ena djupare än den andra. Jag tror att det här är ett område där mycket förvirring uppstår.
Deltagare 1: I början blev jag väldigt förvirrad av det faktum att olika nivåer representeras i Kursen. Precis när jag trodde att jag började greppa en idé så stötte jag på en annan idé som verkade motsäga det jag trodde att jag började förstå. Jag insåg inte att det var olika nivåer som presenterades.
David: När man väl har transcenderat en stegpinne så verkade den vara precis vad den var, en metafor eller ett trappsteg man hoppat vidare ifrån. Och det här går att förstå eftersom sinnet tror att varseblivningen är fragmenterad och den har alla dessa begrepp och övertygelser och nivåer. Kursen är skriven med påståenden om alla dessa skenbara nivåer av medvetenhet och ytterst så finns i boken inbyggt ett påstående som säger ’du kommer att lära dig den här kursen helt och hållet eller inte alls.’ Vad det i grund och botten säger är, att när man når toppen på stegen så försvinner stegen. Det här är bokstavligt talat en resa utan avstånd till ett mål som aldrig förändrats. Och nu, just nu, är den enda tidpunkt någonsin då man kan man acceptera Soningen, därför att just nu är allt som finns. All tid sker samtidigt. Den är inte sekventiell, inte linjär. När man transcenderar nivåerna kollapsar hela idén om en process. Det kan inte vara en process och ett ögonblick på samma gång. Det handlar bara om att bli helt klar över det.
Vi kallas till, i en metaforisk betydelse, att vara Guds lärare, att tala till våra bröder om upplevelser som är bortom den här världen, att det som komma skall redan har hänt. Det här är en rättså omfattande tanke men Anden kommer att leda oss och likt Kursen kommer vi också att tala utifrån olika pinnar på stegen. Så om du senare skulle gå tillbaka och titta på allt du skrivit och dina kassettband eller konversationer med alla människor, så skulle du se en mosaik av steg på stegen väldigt likt Kursen själv. Om man tittar på vad Jesus lärde ut, när man går igenom Urantiaboken IV till exempel, ser man påståenden som helt uppenbart vänder sig till läsarens mer grundläggande nivå och andra gånger så talar författaren om en djupare metafysisk förståelse. ’Himmelriket är nära’ är ett bra exempel på den där ögonblickliga upplevelsen som vi talar om medan beskrivningar av ’Himmelrikets budbärare’ eller ’världens ljus’ eller ’ni skall gå ut och föra mitt budskap till alla världens hörn’ inte kommer i närheten av den metafysiska renheten i ’Himmelriket är nära’. Rättelsens tid är nu, inte i framtiden. Det finns verkligen ingen framtid, och det är ett verkligt stort språng!
”Jag har redan kortfattat talat om beredvillighet, men några ytterligare synpunkter kan kanske vara till hjälp här. Beredvillighet är endast den nödvändiga förutsättningen för fullbordan. De två bör inte blandas ihop. Så snart ett tillstånd av beredvillighet erbjuder sig, finns det vanligtvis ett visst mått av önskan att fullborda, men den är ingalunda nödvändigtvis helhjärtad. Tillståndet innebär enbart en möjlighet till en förändring i sinnet. Tillförsikt kan inte utvecklas till fullo innan mästerskap har uppnåtts. Vi har redan försökt rätta det grundläggande misstaget att rädsla kan bemästras, och har betonat att det enda verkliga mästerskapet uppnås genom kärlek. Beredvillighet är endast början till tillförsikt. Du kanske tror att detta betyder att det är nödvändigt med en enormt lång tidsperiod mellan beredvillighet och mästerskap, men låt mig påminna dig om att tid och rum står under min kontroll.” (T-2.VII.7)
Det påminner om ”du kanske tror att den tidpunkt då du fullbordar den Helige Andes mål ligger långt fram i tiden” och det kan vara en deprimerande tanke. Men senare i texten påminner han oss om att det inte är så, att tiden används av den Helige Ande. Det är ett helt annat sätt att tänka på tid och rum.
Deltagare 1: I strävan mot det andliga?
David: Ja, en djupare strävan efter det andliga. Allt som krävs är beredvillighet från vår sida och villighet att låta mirakler utföras genom oss. Då kommer Jesus att anpassa både tid och rum åt oss. Tiden vilar bokstavligt talat i mirakelarbetarens händer. Mirakelarbetaren är inte fånge i tiden, inte heller behöver han hugga sig fram i den.
Bokstavligt talat så är allt som krävs beredvillighet och sedan anpassas tid och rum. Till och med under de intensiva retreater vi genomför, eller vid de här sessionerna, är det bara vår villighet och vår beredvillighet som anpassar tid och rum så att vi kan lära att utsträcka mirakler och klarhet. Det är inte så att vi måste gå igenom en hel process där vi sätter igång alla de här sakerna. Det är världens sätt att göra saker, att göra det till en produktion. Det är en helt annan känsla. Allt jag behöver är villighet.
Deltagare 1: Det är då det verkligen sker utan ansträngning tycker jag. När intentionen är stark och det hela utvecklas utifrån den.
David: Det är vad som har kallats för synkronicitet. I världens ögon ser det ut som om saker bara flyter på helt utan ansträngning, så lätt, i synkronicitet. För det sinne som är redo och i stånd och villigt att utföra ett mirakel är alla bitar redo och faller på plats.
Nästa avsnitt är i kapitel 14, Beslutet att vara utan skuld.
Miraklet lär dig att du har valt skuldlöshet, frihet och glädje. Det är inte en orsak utan en verkan. Det är det naturliga resultatet av att välja rätt, och vittnar om din lycka som kommer av valet att vara fri från skuld. Alla du erbjuder helandet till ger det tillbaka. Alla du attackerar behåller attacken och omhuldar den genom att vända den emot dig. Om han gör detta eller ej är ovidkommande − du kommer att tro att han gör det. Det är omöjligt att erbjuda det du inte vill ha utan detta straff. Priset för att ge är att ta emot. Antingen är det ett straff du drabbas av, eller det lyckliga förvärvandet av en skatt att hålla kär. (T-14.III.5)
Deltagare 1: Så orsaken är rättsinthet. Och verkan är miraklet. Är det vad som står här?
David: Ja, miraklet är en påminnelse om Orsaken. ”Med ett vänligt skratt varseblir den Helige Ande orsaken, och ser inte till verkningarna.” (T-27.VIII.9) Han ser falskheten i världens verkningar eftersom Han ser att de alla kommer från en falsk orsak, och Han påminner sinnet om Orsaken som är Närvarande. Så när det står, ’miraklet är inte en orsak utan en verkan’ (T-14.III.5) är det en verkan av att välja det rätta sinnet.
Ett annat sätt att tala om det är att världen bringar vittne till det sinnet vill ha. Och om sinnet väljer det rätta sinnet, så bringar miraklet det som vittnar om det valet. Det bringar det som vittnar om skuldlöshet och frihet och glädje.
De som alltid kommer ihåg att de ingenting vet, och som har blivit villiga att lära sig allt, kommer att lära sig det. Men närhelst de förlitar sig på sig själva, kommer de inte att lära sig. De har förstört sin motivation att lära sig, genom att tro att de redan vet. Tro inte att du förstår någonting innan du klarar den fullkomliga fridens prov, för frid och förståelse går hand i hand och kan aldrig påträffas var för sig.Var och en för den andra med sig, för det är Guds lag att de inte skall vara åtskilda. De är båda den andras orsak och verkan, så att där den ena saknas kan den andra inte finnas. (T-14.XI.12)
Deltagare 1: Så i det här avseendet står det klart att om jag inte konsekvent är i ett tillstånd av frid, vet jag ingenting.
David: Det får mig att tänka på några olika avsnitt i Kursen. Textboken säger: ”Du är fortfarande övertygad om att din förståelse är ett mäktigt bidrag till sanningen.” (T-18.IV.8) Det vänder sig till egosinnet, eller det vilseledda sinnet. Och på andra platser så refereras det till vad Bibeln kallade ”den frid som övergår allt förstånd.” Den talar om att acceptera Soningen, om att vara i ens rätta sinne. Det är vad som menas med att förstå. Det skulle också vara betydelsen av att vara ”drömmaren av drömmen,” att fullständigt ha vänt på orsak och verkan i alla avseenden. Att inte ha någon förvirring, att vara helt befriad från konflikt. Det är likställt med förståelse och frid. Där är orsak och verkan i det närmaste utbytbara. De är orsak och verkan, var och en för den andra. Där den ena är frånvarande kan den andra inte finnas. Jesus talar om att ”Orsaken görs till orsak genom sina verkningar.” (T-28.II.1) Med andra ord är Fadern en Fader på grund av Sonen. Inte i den bemärkelsen att Sonen skapat Fadern, men i den bemärkelsen att skapelse betyder att det finns ett Faderskap. Det är bara ett annat sätt att säga att orsak och verkan är tillsammans, att orsak och verkan inte är skilda åt, och genom relation är de tillsammans.
Deltagare 1: De sker samtidigt.
David: Ja. Det finns inget tidsglapp mellan dem. I världen är linjär tid ett glapp mellan orsak och verkan. Som om någonting har kommit in mellan Orsak och Verkan, Fadern och Sonen. Hela poängen med Kursen är att visa att detta är omöjligt. Tankar lämnar inte sin källa, orsak och verkan sker samtidigt. Ett annat sätt att säga det på är att sinnet får exakt vad det vill ha. När det bara vill ha frid så kan det inte varsebli någonting annat än en fridfull värld. Men så länge det inte är säkert på vad det vill ha verkar det finnas ett glapp mellan orsak och verkan. Igår ställde någon frågan om den hypotetiska situationen. Någon sade: ”Jag kan bara inte fatta hur du kan leva ett liv utan konflikter. Tänk om jag bad dig att äta lunch med mig på samma dag som du redan sagt att du ska prata i Unity-kyrkan?” Och jag förklarade att då man lyssnar på den Helige Ande och följer dess Röst så elimineras alla konflikter. Man har inte längre en meny av valmöjligheter. Man följer den inre vägledningen och man är i ett läge då man känner sig som drömmaren av drömmen eftersom man inte försöker förändra eller kontrollera manuset. Man flyter med och observerar något som redan hänt. Det är då allting sker utan någon ansträngning. Man ser inte tillbaka och säger ”Det här kunde ha varit annorlunda” eller ”Vi behöver göra det här på ett annat sätt.” Och man blickar inte heller framåt och planerar, gör upp scheman, anstränger sig eller försöker få saker och ting att bli som man vill ha det.
Deltagare 1: Vad som verkar vara en avgörande faktor här är att det egentligen bara finns en sak jag vill ha. När mina personliga önskningar inte utgör någon faktor och allt jag vill är att följa den Helige Ande så gör det slut på konflikten.
David: Det vilseledda sinnet tror verkligen att det har valmöjligheter och när det tänker ”Jag önskar att jag vore någon annanstans än här,” så tror det verkligen att det finns ’någon annanstans’. Men det finns det inte. Orsak och verkan sker samtidigt. Det finns inte något hypotetiskt annanstans. I en bemärkelse är manuset skrivet och utgången är alltid vad den måste vara. Allt samverkar bokstavligt talat till det bästa. Skuggorna rör sig i ett mönster av Gudomlig Ordning och det handlar bara om att se en själv som drömmaren av drömmen eller om att ta ett steg tillbaka och observera vad som redan har hänt. Då infinner sig känslan av ro och frid. Ansträngning är att tro att man är i drömmen, att man är en person och tänker ”Jag skulle kunna vara någon annanstans” eller ”det här borde vara annorlunda än vad det är.” Vad det än är för hypotetiskt som försiggår i sinnet när en konflikt uppstår så finns en känsla av tvång: ”Jag skulle göra det om jag bara fick som jag ville istället för det här” och det vilseledda sinnet försöker fortfarande skilja orsak och verkan åt. Det förnekar att orsak och verkan sker samtidigt, att det bara är en projicerad tanke.
Deltagare 2: Jag är olycklig därför att jag inte tycker om var jag är och jag tror att om jag vore någon annanstans så skulle det ändra hur jag mår; det är att vända på orsak och verkan.
David: Ja, och det är egots svar på tron om separation. Det lovar alltid något i form, en tanke på någonting i framtiden eller tanken på en inbillad plats. Om vi tog bort den här personen eller satte den där personen i en annan omgivning, med andra omständigheter etc.
I slutändan, om vi för det tillbaka till självbilden och splittringen mellan subjekt och objekt, ser man att vad som ligger bakom ”jag tror att jag skulle må bättre om jag var någon annanstans” är idén att jag är en person. Det blir obegripligt att tänka att jag kan åka till något annat ställe eller en annan situation utan att tro att jag är det här lilla, ynkliga fragmentet, en liten person. Den slutgiltiga insikten är att om hela kosmos eller hela världen bara är en sinnets projektion, så är kosmos verkningen av denna felaktiga orsak – övertygelsen att jag är separerad.
Det verkar vara så att händelser sker i en följd och att några händelser tilldrog sig i förra veckan, eller igår eller för årtionden sedan – eller som Kleopatra, för flera hundra år sedan. Men Kursen lär oss att de sakerna verkar ha projicerats från sinnet i termer av tid. Man ser på dem som om de hände för länge sedan. Ju närmare det kommer den plats som det verkar ha projicerats från, desto mer tänker man på det i termer av avstånd. Den här tummen och Kleopatra verkar inte stå i någon direkt relation till varandra, men ändå så är de båda bara idéer i sinnet. Den ena har projicerats från mitt sinne i termer av tid – levde för flera hundra år sedan, och den andra i termer av avstånd – tummen verkar bokstavligt talat vara inom räckhåll! Den här tummen är så här många centimeter bort, väldigt nära projektorn.
Men tankar lämnar inte sin källa. Kleopatra är i det felaktiga sinnet lika mycket som den här tummen. Tiden börjar kollapsa när man börjar se att den inte är linjär. Det är bara egots försök att hålla orsak och verkan ifrån varandra, att hitta på en linjär tid och tro att jag är ett fragment som rör sig i och genom den linjära tiden. Eller att jag är ett linjärt fragment till och med, med ett förflutet och en personlig historia och en framtid som komma skall.
Vad som i slutändan sparar tid är ett mirakel. Ett mirakel kollapsar tiden. Vad är ett mirakel annat än att man ser på drömvärlden eller manuset från ovan slagfältet, att man ser hur falskt det hela är? Det är det som är ett mirakel, att man tar sig upp ovan slagfältet där man ser det som är falskt som falskt. Det gör ingenting. Det bara påminner sinnet om att vad det ser är falskt och det kollapsar behovet av tid.
Del 2 - Tiden är en Illusion
David: Vårt nästa avsnitt kommer från kapitel 16, Undervisningens belöning.
”Du har kanske undervisat om frihet, men du har inte lärt dig hur du skall vara fri. Jag sade tidigare: “Av deras frukt skall ni känna dem, och de skall känna sig själva“. För det är förvisso så att du dömer dig själv utifrån din undervisning. Egots undervisning framkallar omedelbara resultat, eftersom dess beslut omedelbart accepteras som ditt val. Och att du accepterar detta innebär att du är villig att döma dig själv i enlighet därmed. Orsak och verkan är mycket tydliga i egots tankesystem, eftersom all din inlärning har inriktats på att fastslå sambandet mellan dem. Och skulle du inte ha tilltro till det som du så flitigt har lärt dig själv att tro på? Kom likväl ihåg hur noga du har varit med att välja dess vittnesbörd, och att undvika dem som talade för sanningens sak och dess verkningar.” (T-16.III.2)
Hela den här världen är något man lärt sig, och den är baserad på ett upp- och nedvänt och bakvänt tänkande där man vänt på orsak och verkan. Till och med om man frågar; ”Var kommer du ifrån?” ”Jo, jag föddes 1958” och så vidare… så har uppenbarligen orsak och verkan redan kastats om och placerat mitt ursprung i universum av tid och rum. Eller ta frågor som ”Hur var den familj du växte upp i? Var det en dysfunktionell familj?” eller ”Vilka sociala förhållanden rådde då du föddes?” De sociala och kulturella förhållandena verkar vara en faktor som spelar in i vem du är; orsaken till vem du är verkar bestämmas av tids/rums-kosmos.
Det är något inlärt. Denna värld lärs noggrant in och byggs upp grundat på detta bakvända tänkande, enorm möda läggs på att bygga upp den och välja sina vittnen för den. Vare sig man talar om en dysfunktionell familj, att man blivit illa behandlad i skolan, eller att man varit med om vissa hemska saker som verkade hända. När någon berättar sitt livs historia så är det fortfarande baserat på omvänd orsak och verkan. Man tror att de här händelserna har orsakat en bestående verkan på sinnet. Man ser inte att sinnet har trott att det är skyldigt och att det kallat fram vittnen som förstärkt skulden. Istället uppfattas det, genom egots lins, som om de här händelserna och förhållandena i världen på något sätt skulle vara förorsakande.
Deltagare 1: Vad som hjälpte mig var att komma ihåg att jag sagt åt världen vad den skulle lära mig.
David: Och Jag lärde världen vad den skulle lära mig håller också kvar den i det förflutna. Om någon säger; ”Urrk! varför skulle jag göra så?”… så ställer man fortfarande frågan ”Varför?” istället för ”Vad är det till för, vad är Syftet?” Jag kan fatta ett nytt beslut just nu. Det oheliga syftet – att världen gjordes som ett angrepp på Gud och som ett ställe där man gömmer sig för kärleken och förstärker skulden – var ett beslut som fattades i det förflutna. Men just nu, i detta ögonblick kan jag välja att vara fri från det syftet. Det är vad som menas med att hålla fast vid ett nytt syfte; att precis nu så erbjuds jag en rättelse för det. Så det är rättelsen av; ”Jag sade åt världen vad den skulle lära mig”.
Deltagare 1: Oh, ja. Jag minns senaste gången vi pratade om det här så sade jag att det egentligen är övertygelsen som kommer först och du påminde mig om att även det bara är en språngbräda, eftersom övertygelsen och verkan, eller orsaken och verkan sker samtidigt.
David: Ja, de är ett. Egots trädstam och grenarna. Tanken som verkade ge upphov till världen, önskan att vara separerad från Gud, och alla verkningarna av den önskan, kosmos… är ett. Allt är historia så att säga. Jesus säger i slutet av Kursen, ”Var är egot? Där mörkret var.” B-2.6
Deltagare 1: Och det är endast det skenbart linjära hos tiden som döljer det faktum att de äger rum samtidigt.
David: Tiden är övertygelsen att orsak och verkan är separerade. Det är gapet som inte existerar. Det är hela poängen med Kursen. Du har lagt många leksaker i ditt gap och nu tror du att du kan leka med dem och att du fått dem att leva. Det är som med Pinocchio. Du har projicerat fram en massa bilder och den här saken som verkade vara en orörlig trädocka verkar få ett eget liv. Och det skrämmer dig när de här leksakerna piper och klagar och gör vissa saker. Kanske tror du att du måste låsa in eller undvika vissa av dessa händelser eller leksaker. Och Kursen säger att; ”det här är barnleksaker.” Man måste se att man hittat på de här leksakerna och genom att ge leksakerna eller hela manuset och drömmen ett annat syfte så kan man se att de inte är verkliga, att de inte har något liv. Det finns inte något liv i leksakerna.
Det stämmer inte alls överens med hur man tänker i världen, att man skall göra världen till en bättre
plats, rädda de svältande barnen, rädda liv, alla bilder av räddningsinsatser på TV och så vidare, som verkar vara så dramatiska. Att rädda liv. Det finns den här fruktansvärda saken som kallas för döden som verkar vänta med en krok på att fånga allt levande vid en viss tidpunkt, och livet är dyrbart, livet skall bevaras och förlängas, för att räddas. Och ändå finns det inget liv där på filmduken. Det är något så grundläggande och då man börjar förstå det, så blir innebörden långtgående eftersom det då låter mycket mer vettigt att sjunka ned under bilderna i ens sinne och släppa taget om dem, släppa taget och gå in i medvetenheten om att det finns någonting verkligt, en verklig värld av verkliga tankar under alla dessa felsinnade angreppstankar och mörka skuggbilder.
Visar inte det faktum att du inte själv har lärt dig det du har lärt ut, att du inte varseblir Sonskapet som ett? Och visar det dig inte också att du inte ser dig själv som ett? För det är omöjligt att helt utan övertygelse vara framgångsrik i sin undervisning, och det är lika omöjligt att övertygelsen skulle finnas utanför dig. Du skulle aldrig ha kunnat undervisa om frihet om du inte trodde på den. Och det måste vara så att det du lärde ut kom från dig själv. Likväl är det tydligt att du inte känner detta Själv, och inte känner igen Det trots att Det är verksamt. Det som är verksamt måste finnas. Och det är endast om du förnekar vad Det har gjort som du möjligtvis skulle kunna förneka Dess närvaro. (T-16.III.3)
Att försöka lära ut att världen i och av sig själv existerar som en objektiv verklighet är att försöka lära ut en omöjlig lektion. Sinnet saknar övertygelse när det försöker lära ut den, eftersom en del av det vet att den inte kan läras ut. Dessa tankar kan inte delas eftersom de inte kommer från Gud. De är falska tankar. Försöket att dela egotankar eller att lära ut det omöjliga är ett förnekande av Självet, ett förnekande av Verkligheten. Det är där man behöver ge vakt på sitt sinne, där som det blir så viktigt att mycket noggrant observera sina tankar och inte längre låta sinnet hålla fast vid de bakvända tankarna. Om jag vill komma till klarhet, varför skulle jag försöka lära ut något som inte kan läras ut? När man börjar ta itu med orsak och verkan så börjar man att bevaka sitt sinne mycket närmare.
Häromdagen talade jag om de olika små fraser som används för att fylla ut när det uppstår tystnad, som, ”är inte det här underbart?” Man börjar så mycket vilja vara en kanal för den Helige Ande att det inte blir obehagligt med tystnaden som måste fyllas ut med de där kommentarerna eller de där undrarfrågorna; ”Jag undrar varför det snöar så mycket?” eller någonting sådant. De verkar vara en konversation som skall fylla ut tystnaden och obehaget eller rädslan för tystnaden. Försök bara att betrakta sinnet, att betrakta tankarna utan att lyda under dem. Och att bara kunna insupa tystnaden, att bara sjunka in i den.
”Detta är en kurs i att lära känna sig själv. Du har lärt ut vad du är, men du har inte låtit det du är lära dig.” (T-16.III.4) Den Helige Ande är en påminnelse om vårt Själv, vad vi i sanning är.
Du har varit mycket noga med att undvika det uppenbara, och att inte se det verkliga orsak- och verkansambandet som är fullkomligt tydligt. Likväl finns inom dig allt du har lärt ut. Vad kan det vara som inte har lärt sig detta? Det måste vara den del som verkligen är utanför dig, inte genom din egen projektion utan i sanning. Och det är denna del som du har tagit in, som inte är du. (T-16.III.4)
Så vi kommer tillbaka till det felaktiga sinnet igen. Egot – allt medvetande – är det splittrade sinnet, och så länge det tas in, i den betydelsen att skulden och rädslan och skammen tros vara inombords, så ser du inte att de i verkligheten är utanför. Man måste sjunka ned under dem in i sinnet och gå nedanför dem för att se att de egentligen är utanför istället för inuti. Men så länge sinnet tror att det finns skuld och sorgsenhet och mörker och skam inombords så föredrar det att fortsätta fokusera och fästa blicken på filmduken och tro att orsaken till skulden och smärtan är där ute, och världen fortsätter att tjäna som ett distraktionsmedel, ett sätt att undvika att se inåt.
Det handlar bara om att separera agnarna från vetet. Att separera angreppstankarna, från de verkliga tankarna, att urskilja mellan det felaktiga sinnet och det rätta sinnet. Vad kan det vara som inte har lärt sig det? Det kan bara vara det felaktiga sinnet som inte har lärt sig vad vi verkligen är, som inte inser det orsak- och verkansamband som är fullständigt uppenbart.
Deltagare 1: Alltså för mig känns det som att jag skulle kunna glömma det.
David: Ja, till syvende och sist så handlar det om att lära sig Kursen helt och hållet eller inte alls. Det finns övningar i arbetsboken där det står att du är inte två själv, utan ett. Vilken del av påståendet ”Jag är en andlig varelse som har en mänsklig upplevelse” måste förlåtas? Den senare delen! Det här om den mänskliga upplevelsen, ”Jag är ju bara en människa” är ett rättfärdigande av fel och misstag. Du är inte två själv. Du tror att du är delvis god och delvis ond. Men du kan inte vara två själv. Du måste vara antingen eller. Du är antingen perfekt, oändlig, absolut oföränderlig… eller? Vad skulle det annars finnas att välja på? Vad kan det, när allting kommer omkring, vara annars? Du kan inte vara någonting annat än det. Det leder fram till ett enda beslut.
Och det är denna del som du har tagit in, som inte är du. Det du låter komma in i ditt sinne förändrar det faktiskt inte. Illusioner är enbart övertygelser om någonting som inte finns. Och den skenbara konflikten mellan sanning och illusion kan endast lösas genom att du separerar dig själv från illusionen och inte från sanningen. (T-16.III.4)
Den sista insikten vi kan nå är att sanningen är sann. Det låter lustigt när man läser det, att sanningen är sann. Men för att se det måste man se vad som är falskt. Självbilden är inte bara små personliga övertygelser utan övertygelsen som gav upphov till världen, till kosmos. Allt det bakvända tänkandet är vad som är falskt. Så självbilden är inte bara en persona, utan en del av vad sinnet har svept in sig i. Det vilseledda sinnet har svept in sig i en kropp, och en soffa och ett rum och ett område med snöflingor och en sjö och några moln och resten av världen och ett solsystem. Det har spunnit ett nät av tid, rum och form runtom sig. Och stöttorna till allt det – orsak och verkan, övertygelsen att det verkligen är möjligt att separera sig från Skaparen – är det som föreföll framkalla allt detta. Att vända sig inåt i sinnet och se osanningen i den orsaken är att också se att den inte kan ha några verkliga verkningar. Det man kommer fram till är att man förstår att man drömt fram det hela. Och för det andra, att man kan ge hela kosmos ett nytt syfte. Och till sist, i den yttersta bemärkelsen, så finns det inget behov av detta kosmos längre. Det enda syftet med världen är att man passerar den utan att dröja sig kvar för att se någon strimma av hopp i någonting man tror att den erbjuder. Det är inte som att det skulle finnas något av värde kvar i kosmos, att man skulle kunna ha ett paradis på jorden eller på någon annan himlakropp, eller vad det nu skulle vara. Det är här Kursen bokstavligt talat tar oss bortom alla kanaliserade skrifter som säger att det finns en perfekt värld där alla lever i fred och harmoni. Det närmaste som Kursen skulle komma till utopia är den Verkliga Världen, vilket helt enkelt är att se att hela världen är en illusorisk projektion, och att inte finna något inneboende värde eller någon mening i någon del av den.
Nästa avsnitt är från kapitel 21, Ansvaret för seendet.
Vi har redan sagt att önsketänkande är egots sätt att hantera det som det vill ha för att åstadkomma detta. Det finns inget bättre sätt att visa önskandets makt, och därför trons, än att få dess mål att tyckas verkliga och möjliga. Tron på det overkliga leder till anpassningar av verkligheten för att få den att passa galenskapens mål. Att ha synden som mål framkallar varseblivningen av en skrämmande värld för att rättfärdiga dess syfte. Det du önskar kommer du att se. Och om dess verklighet är falsk kommer du att upprätthålla den genom att inte inse alla de anpassningar som du har gjort för att göra den till det. (T-21.II.9)
Om jag frågar mig själv ”Varför måste jag göra det här?” skulle jag svara “Jag måste göra det här på grund av det där” och sedan spåra det tillbaka till trosföreställningar om nivåer av behov; basala överlevnadsbehov, emotionella behov, fysiologiska behov och så vidare. Sinnet är splittrat i olika nivåer och olika behov. Under det finns tron på brist och knapphet och uppoffrande. Under det finns tron på separation, tron på att separation är möjlig.
Från övertygelsen att jag kunde separera mig från min Skapare uppstod tron på brist, plötsligt saknade jag någonting, jag var inte hel och fullkomlig. Men det är till hjälp att se på alla anpassningar, de olika försöken att använda magi och försöken att bygga en självbild; att bli en mogen, respekterad, hälsosam, ansvarstagande vuxen. Den där allra första tron på separation har infört alla möjliga anpassningar i mitt sinne.
Det är som när en damm börjar brista. Några småstenar lossnar och man börjar plugga igen ett hål och måste sen springa vidare och plugga igen ett till. Den här världen gjordes som ett gömställe, men den verkar kräva så många anpassningar. Alla de försvar som sinnet använder grundas på den bakomliggande övertygelsen att det finns någonting som skall försvaras, och att försvaren är nödvändiga eller till hjälp. Sinnet har otroligt många trick och försöker använda all slags magi för att dölja den här förtvivlan som tros vara verklig. Det enda sättet att slutgiltigt lägga ned försvaren och försöken att använda magi är att titta rakt in i sinnet och titta rakt på orsaken och se att den stora stygga vargen eller trollkarlen från Oz, den som verkar vara kontrollerande och mäktig, inte är något annat än en liten mus som inte har någon som helst verkan. Man bara slutar tro på den. Det är verkligen en frigörelse.
”När det sanna seendet förnekas blir en sammanblandning av orsak och verkan ofrånkomlig.” (T-21.II.10) När ljuset i sinnet förnekas så blir bakvänt tänkande ofrånkomligt eftersom det ses som en nödvändig del av den där tanken på ett “gömställe”.
Syftet blir nu att hålla orsaken till verkan dold, och få verkan att framstå som orsak. Detta skenbara oberoende av verkan gör att den kan betraktas som fristående, och i stånd till att tjäna som orsak till de händelser och känslor som dess upphovsman tror att den orsakar. (T-21.II.10)
Det här är en värld åtskild från Himlen där tankar verkar ha lämnat sin källa och där Gud inte har någon makt över vad som har gjorts. En objektiv verklighet åtskild från tänkarens sinne har blivit till. Drömfiguren verkar vara utelämnad åt drömvärlden. Drömfiguren ses också som förorsakande. Så den kan göra saker, den kan orsaka händelser som påverkar andra saker. Någon som verkar mörda till exempel ses som en förorsakande agent som kan agera i och av sig själv. Man ser inte att det är en del av spelet i sinnet och att man själv är en producent/regissör som har gjort upp allt i förväg på det här sättet. Det verkar som om karaktärerna har sina egna viljor så att de också är förorsakande. Till exempel: “du orsakar mig en massa elände. Du sårar mina känslor. Du fick mig att skratta.” Man ser inte att sinnet har valt alla känslor och alla sinnestillstånd.
Vi talade tidigare om din önskan att skapa din egen skapare, och att vara fader och inte son till honom. Detta är samma önskan. Sonen är den verkan vars Orsak han vill förneka. Och därför tycks han vara orsaken som framkallar faktiska verkningar. Ingenting kan ha verkan utan en orsak, och att blanda ihop de två är enbart att inte kunna förstå någon av dem. Det är lika nödvändigt att du förstår att du gjorde den värld du ser, som att du förstår att du inte skapade dig själv. Det är samma misstag. (T-21.II.10-11)
Detta är “auktoritetsproblemet”. Det är där vi ser att “jag hade fel om allt, fel om övertygelsen att jag drog mig bort från min Skapare, att jag kunde åstadkomma en värld åtskild från Gud och att jag kunde ge upphov till mig själv.” Detta är den underliggande övertygelsen bakom den så kallade “självförbättrar-rörelsen” där jag är en självskapad bild och jag kan förbättra och forma mitt eget öde.
Deltagare 2: Förklara lite om “auktoritetsproblemet”.
David: Auktoritetsproblemet är förnekandet av Anden. Att tro att du kan ge upphov till en värld eller efter eget gottfinnande åstadkomma ett själv är att förneka att du är vad du är, att du är Guds Verkan, att du är Ande, som Gud skapade dig.
Deltagare 1: Och det kan inte förändras.
David: Och det kan inte förändras. Verkligheten är bara din att acceptera, inte att välja från. Och för att ge upphov till dig själv, så måste du först tro att verkligheten är din att välja från. Jag kan välja att stanna med familjen eller jag kan välja att lämna den. Jag kan välja att leva där jag vill leva. Jag kan välja min kulturella eller etniska identitet. Jag kan välja att tala det språk jag vill tala. Jag kan välja att gå tillbaka till universitetet eller inte. Jag kan välja att träna och förbättra min kropp eller jag kan välja att låta den gå. Alla försök att förbättra personen varseblivs utifrån det grundläggande antagandet att jag kan göra mig själv, och välja min egen verklighet, det är ”fördelen” med pluralism. Inte ens respekt för mångfald handlar om att se den likhet som är, eller att acceptera den universella Verkligheten som är. Det är fortfarande ett försök att klamra sig fast vid mångfald och olikheter, att klamra sig fast vid övertygelsen att man kan ge upphov till sig själv.
Deltagare 1: Den frasen du använde, att vara övertygad om att jag kan välja från verkligheten. Kan det sägas vara samma sak som “jag uppfinner verkligheten”?
David: Ja. Att jag kan styra mina egna tankar är ett annat sätt att säga det. Jag kan plocka ut och välja från verkligheten. Och Jesus säger tydligt i Kursen att om du tror att du kan bringa ordning i dina tankar och sedan får du det här störda tankesystemet, så känner du dig ansvarig för kaoset och oordningen och sedan känner du dig skyldig. Skuld kommer automatiskt från ett sinne som tror att det kan styra sina egna tankar. Det är oundvikligt. Och det står att ”Gud Själv styr ditt tänkande, eftersom ditt tänkande skapades av Honom.” (T-5.V.7) Det här är den Gudomliga Ordningen.
Låt oss fortsätta.
Glöm inte att valet av synd eller sanning, hjälplöshet eller makt, är valet att antingen attackera eller hela. För helande kommer av makt, och attack av hjälplöshet. Den du attackerar kan du inte vilja hela. Och den du skulle vilja ha helad måste vara den som du valde att skydda mot attack. Och vad är detta beslut om inte valet att antingen se honom genom kroppens ögon, eller låta honom uppenbaras för dig genom sant seende. Hur detta beslut leder till sina verkningar är inte ditt problem. Men vad du vill se måste vara ditt val. Detta är en kurs i orsak och inte i verkan. (T-21.VII.7)
Det här är en kurs i tänkande och inte i former och beteenden och det yttre. Och det finns den där meningen: ”Hur detta beslut leder till sina verkningar är inte ditt problem,” betyder att du inte behöver räkna ut hur sant seende fungerar, utan bara ha längtan och villigheten efter sant seende – det är vad det handlar om.
I kapitel 24 uttrycks vad vi just talade om så här:
I drömmar byter orsak och verkan plats, för här tror den som gjorde drömmen att det han har gjort händer honom själv. Han inser inte att han plockat en tråd här, en lapp där, och vävt en bild av ingenting. För delarna hör inte ihop, och helheten bidrar inte med någonting till delarna som kan ge dem mening. (T-24.V.2)
Det vilseledda sinnet tror att det kan plocka från, välja från, och sätta ihop verkligheten så som det vill ha den och det är vad det ser. Och inte bara ger det delarna namn och skiljer delarna från varandra, utan det börjar definiera hur det vill att de skall relatera till varandra. Detta är en stor del av vad världen lär ut, inte bara vad delarna är, utan hur de förhåller sig till varandra.
Deltagare 1: Och det finns ingen relation mellan illusioner. Det har jag tänkt mycket på under den sista tiden. Och sinnets försök att se relationer där det inte finns några är bara dess försök att ordna kaoset och få illusionen att inte verka vara illusion.
David: Ja. Det är mycket viktigt att förstå begreppen. I Himmelriket är den enda eviga lagen “det du utsträcker är du.” I den här världen blir lagen förvrängd och anpassas till “det du projicerar kommer du att tro på.” Så begreppen måste uppdagas i sinnet och släppas taget om därför att angreppstankar, falska tankar måste projiceras. Med andra ord så kan de inte hållas samman. Man kan inte hålla fast vid den Helige Andes tankesystem och angreppstankar, därför att det blir en outhärdlig konflikt att försöka hålla fast vid två tankesystem som strider mot varandra. Så angreppstankar måste projiceras. Och vad sinnet projicerar tror det på. Det var det vi läste tidigare, att i den här bemärkelsen så har separationen inträffat eftersom man har accepterat den i ens sinne. Man tror på den och att förneka det skulle vara att använda förnekande på ett olämpligt sätt. När det vilseledda sinnet hyser tankar som inte är av Gud, måste de projiceras, eftersom varje tanke antingen måste projiceras eller utsträckas. Guds Tankar utsträcks och det felaktiga sinnets tankar projiceras. Så det är absolut nödvändigt att sinnet blir medvetet om och släpper taget om de begrepp som inte är av Fadern, varje begrepp som inte är av Fadern – varje trosföreställning.
Tidigare pratade vi om Jesu budskap om beredvillighet och mästerskap. Beredvillighet betyder inte mästerskap men det betyder att det finns en potential för en verklig förändring i sinnet. Beredvillighet är inte någonting som man kan kultivera utanför sig själv. Det finns ingen beredvillighet utanför en själv. Men att verkligen gå inåt och fokusera på att observera ens sinne och att verkligen vilja ha förändringen från beredvillighet till mästerskap i sinnet, att verkligen generalisera, är en högst intern angelägenhet. Ni vet hur Kursen säger att läroplanen är i högsta grad individuell. Detta betyder att man inte kan driva på sin broder. Man kan bara fokusera på var man själv är, vilket tar bort spänningen av att fundera på andra.
Så, vi fortsätter med orsak och verkan och nu flyttar vi oss till kapitel 28, avsnitt I. Minnet i Nuet.
Miraklet gör ingenting. Allt det gör är att göra ogjort. Och således upphäver det hindret för det som har gjorts. Det lägger inte till, utan tar enbart bort. Och det som det tar bort har för länge sedan försvunnit, men eftersom det bevaras i minnet tycks det ha omedelbara verkningar. Den här världen var över för länge sedan. De tankar som gjorde den finns inte längre i sinnet som tänkte dem och älskade dem en liten stund. Miraklet visar bara att det förgångna är borta, och det som verkligen är borta har inga verkningar. Att minnas en orsak kan endast framkalla illusioner om dess närvaro, inte verkningar. (T-28.I.1)
Det där är en höjdare. Det förklarar mycket av det vi har pratat om. I nästa stycke står det, ”Att minnas är lika selektivt som att varsebli, eftersom det är varseblivningens förgångna tidsform.” Det är en intressant tanke. Att minnas är varseblivningens förgångna tidsform.
Det är att varsebli det förgångna som om det hände nu, och fortfarande kunde ses. Minnet, liksom varseblivningen, är en färdighet som du har hittat på för att ersätta det som Gud gav dig vid din skapelse. Och liksom allt som du har gjort kan det användas för att tjäna ett annat syfte, och för att vara medlet för någonting annat. Det kan användas för att hela i stället för att skada, om detta är vad du önskar. Ingenting som används för att hela innebär någon ansträngning att göra någonting överhuvudtaget. Det är en insikt att du inte har några behov som innebär att någonting måste göras. Det är ett minne som inte är selektivt, och som inte används för att vara ett hinder för sanningen. Allt som den Helige Ande kan använda för att hela har givits till Honom, utan det innehåll och de syften för vilka de har gjorts. De är bara färdigheter utan någon tillämplighet. De väntar på att bli använda. De är inte tillägnade någonting och har inget mål. (T-28.I.2-3)
Så det där uttrycker verkligen tydligt det vi har sagt hela tiden, om att dra tillbaka alla syften som jag har givit allting …bord, stolar, kroppar, hus, gröna papperslappar, metallbrickor (sedlar och mynt).
Deltagare 1: ”Ett minne som inte är selektivt”, är ett intressant uttryckssätt.
David: Allt selektivt minne använder det förflutna och väljer ut vad du vill att saker skall betyda för dig. Icke-selektivt ger intrycket att det är universellt, att Helige Andes syfte är en universell tillämpning och att ingenting i den här världen har något syfte. Allt som är specifikt får bara samband genom den Helige Andes syfte, men de har inget samband med varandra.
En bil och en kropp verkar ha rätt så starka samband. Bilar verkar vara väldigt nödvändiga, i världens ögon, för att köra runt kropparna. Och ändå har inga föremål och inga förmågor någon inbyggd, inneboende betydelse eller nytta i och av sig själva eftersom hela tanken på “i och av sig själva” är felaktig. Det finns inget som är i och av sig självt. Om det accepteras så börjar hela den konstruerade världen att vackla.
Deltagare 1: Hur var den där liknelsen du använde med pärlor på en gyllene tråd?
David: Den gyllene tråden är den Helige Andes syfte och pärlorna är det specifika, som i sig själva bara är kringströdda och inte har någon mening eller nytta utan tråden som löper genom dem. Och om du tar metaforen ett steg till så kan du se pärlorna i ett halsband. Eftersom tråden inte har någon början och inget slut så har heller inte pärlorna det. Pärlhalsbandet utgör en cirkel, cirkeln är Hel. Liksom den Helige Andes syfte saknar den början och slut.
Den Helige Ande kan förvisso använda sig av minnet, för Gud Själv finns där. Men detta är inte ett minne av tidigare händelser, utan bara av ett nuvarande tillstånd. Du har så länge varit van vid att tro att minnet endast innehåller det som är förgånget, att det är svårt för dig att inse att det finns en färdighet som kan minnas nu. De begränsningar på minnet som världen påtvingar det är lika omfattande som dem som du låter världen påtvinga dig. Det finns ingen länk mellan minnet och det förgångna. Om du vill ha den där, då finns den där. Men det är bara din önskan som har gjort länken, och endast du har hållit fast den vid en del av tiden där skulden fortfarande tycks dröja kvar. (T-28.I.4)
Den delen av tiden då skulden verkar dröja kvar är det oheliga ögonblicket. Varje gång det oheliga ögonblicket framkallas och tros vara nuet så förnekas nuet. Det heliga ögonblicket förnekas när det förflutna förs in i nuet. Så varje gång man rangordnar begrepp eller tankar, varje gång man dömer, så är det ett försök att förneka att tankarna bara är bilder och att egotankarna och de projicerade bilderna redan är över och förbi. De är en del av det där oheliga ögonblicket. Så det felaktiga sinnet existerar enbart i det oheliga ögonblicket eftersom det felaktiga sinnet är imperfekt. Och det rätta sinnet som skulle motsvara förlåtelsen, är i nuet. Så om vi talar om det felaktiga sinnet och det rätta sinnet, så talar vi om skuld kontra förlåtelse, vi talar om det förflutna kontra nuet. Förlåtelse är i det rätta sinnet eller i Nuet.
Miraklet är som en punkt. Det felaktiga sinnet är som en linje och miraklet är som en punkt, bara en punkt, alltid en punkt. Och faktiskt, om man vrider en linje, tänk dig en okokt spagetti så är det en punkt som kollapsar linjen. Så istället för att tänka “Jag är Guds Heliga Son, jag är Ett, jag är Allhet” kan du tänka “jag är en punkt istället för en linje.” Närhelst jag frestas att tänka på vad jag gjort i det förflutna eller på vad som kommer upp, så kan jag tänka “jag är en punkt, inte en linje.” Det är verkligen enkelt, en geometrisk metafor.
Deltagare 1: Jag gillar bilden av hur jag lägger märke till att jag tänker på mig själv som en linje och sen sjunker det ihop och blir bara en punkt.
David: Somliga kanske undrar hur det går ihop med att jag är allting och överallt eftersom en punkt kan ses som något väldigt litet. Miraklet är en varseblivning men det är som om hela tids- och rumskosmos är den punkten. Man kan observera den punkten från miraklet och man ser att all tid och allt rum sker samtidigt. Det är inte linjärt och allt innesluts i det oheliga ögonblicket. Man kan tänka på det oheliga ögonblicket som en slags punkt som man kan observera från miraklet. Och i den betydelsen så inbegriper det överallt där man skulle kunna vara, allt är inbegripet i den punkten. Det tar bort känslan av avstånd och läge och plats.
Den Helige Andes användning av minnet är helt oberoende av tiden. Han försöker inte använda det som ett medel för att hålla kvar det förgångna, utan snarare som ett sätt att låta det försvinna. Minnet innehåller det budskap som det tar emot, och gör vad det anförtros att göra. Det skriver inte budskapet, inte heller bestämmer det vad det är till för. (T-28.I.5)
Minnet är precis som tiden och kroppen och relationer och allting annat. Det är bara något neutralt som kommer att tjäna sitt syfte som allting annat i sinnet. Det är en färdighet som gjordes av det vilseledda sinnet. Den har inget inneboende syfte i och av sig själv. Vi är tillbaka till “Vad är mitt syfte? Vad är det till för?”
Likt kroppen är det utan syfte i sig självt. Och om det tycks tjäna till att omhulda ett gammalt hat, och ger dig bilder av orättvisor och oförrätter som du har bevarat, då är det detta som du bad att dess budskap skulle vara och det som det är. Historien om kroppens hela förgångna ligger gömd där, instängd i sitt gravvalv. Alla de egendomliga associationer som har gjorts för att hålla det förgångna vid liv, och nuet dött, finns lagrade inom det, och väntar på din befallning att de skall föras till dig och upplevas igen. Och på så sätt tycks deras verkningar öka med tiden, som tog bort deras orsak. (T-28.I.5)
Vi har en del intressanta saker här. Det här är en bra paragraf för den här liknelsen med ett minne i en dator där hela historien, kroppens hela förgångna är gömt som i ett väldigt gravvalv till hårddisk, med enormt många megabytes. Och bokstavligt talat när det står ”kroppens hela förgångna” så talar vi om det “förgångna-förflutna” och det “framtida-förflutna,” all varseblivning. Alltså även det som linjärt verkar vara framtiden.
”Och på så sätt tycks deras verkningar öka med tiden, som tog bort deras orsak.”
Så egot är en splittrande tanke och utgör hela sönderdelningen, och vi skulle även kunna säga fortplantningen eftersom det verkar bli fler och fler kroppar. Det är helt enkelt en befolkningsexplosion, “och på så sätt tycks deras verkningar öka med tiden.” Det verkar som att i takt med att tiden går, så blir det fler och fler och fler kroppar . Och det står “som tog bort deras orsak.” Det är fortfarande det där med att man vänder på orsak och verkan, som om tiden och fortplantningen verkar vara orsaken till fler och fler kroppar, när det egentligen är egot, tron på separationen i sinnet, som är orsaken till hela världen inklusive kropparna, alla fragment och allting. Så tiden verkar ha gjort något mycket trevligt för det vilseledda sinnet. Den verkar ha blivit förorsakande. Tiden verkar inneha ett förorsakande, när den egentligen bara är en trosföreställningen som härrör från tron på separationen. Så orsaken är i sinnet, inte i tiden.
Många gånger frågar folk: “Blir världen bättre eller sämre?” Några säger att det blir värre och värre med miljöförstöring och alla olika problem som blir mer och mer komplexa och så vidare. Men då missar man fortfarande vad det handlar om, att orsaken till världen är i sinnet och att tiden inte mångfaldigar problemen. Det finns fortfarande bara ett problem och det är tron på separation, även om det myckna döljer alltings intighet. Det spelar ingen roll hur många gånger man multiplicerar en illusion med noll, det blir fortfarande noll, eftersom orsaken inte finns i världen eller i tiden. Och det finns fortfarande vetenskapsmän som med sina jätteteleskop tittar ut i rymden efter början på den, the Big Bang, därför att de fortfarande tror att det finns en orsak därute på filmduken. Vad vi lär oss här i Kursen är att orsaken är i sinnet. Så nu, i nästa stycke, får tiden sin rätta plats så att säga.
Men tiden är bara en annan fas av det som ingenting gör. Den arbetar hand i hand med alla de andra egenskaper med vilka du försöker dölja sanningen om dig själv. Tiden kan varken ta bort eller återställa. (T-28.I.6)
Det här är en väldigt viktig tanke. Då du läser ett påstående som ”Precis på samma sätt som separationen ägde rum under miljontals år, kommer den yttersta domen att sträcka sig över en lika lång period, och kanske till och med ännu längre.” (T-2.VIII.2) Utan att vara klar över det rätta sinnet och det felaktiga sinnet, så skulle du felaktigt kunna dra slutsatsen att helandet är underordnat tiden, under miljontals år. Det står så här! Men det vi ser mycket senare i texten är ett tydligt påstående att tiden varken tar bort eller återställer. Det är inte de miljontals åren som kommer att återställa Sonskapet till sin ursprungliga plats. Tiden är precis lika neutral som allting annat, det är bara en annan fas av det som ingenting gör. Det är syftet som ges till tiden som är avgörande. Om sinnet bara kan acceptera den Helige Andes syfte fullständigt och helt i ett ögonblick, så är det vad som menas med att acceptera Soningen. Det tar ingen tid. Det är där hela tanken på process kollapsar, i det enda beslutet att acceptera Rättelsen som alltid funnits i sinnet.
Deltagare 2: Så, varför skulle Han komma med ett sådant påstående? Att det tagit miljontals år och att det kommer att ta miljontals år till? Hur skulle det kunna vara till hjälp?
David: Alltså, jag ser det till att börja med i det sammanhanget att det kommer väldigt tidigt i textboken. Jag kan förstå att om man kom in och började läsa några av de här raderna som vi läser nu på sidan 659, så kanske man bara skulle kasta bort boken. Utan att man noggrant studerar och tillämpar det, och utan insikter och upplevelser som banar väg för sinnet att acceptera en sådan här tanke, så är sinnet inte redo. Kom ihåg att det alltid är en tolkning. Ju djupare insikterna blir och ju mer man blir medveten om några av de djupare tankarna som uttrycks i Kursen, desto mer ser man ett sådant påstående för just vad det är – en språngbräda. Jag ser det som en av de lägre stegpinnarna eller en av språngbrädorna längs vägen. Det finns många saker som kan tolkas som nedslående. Till exempel finns det ett påstående i Handledningen för lärare om stadier i utvecklandet av tillit och somliga skulle säga; “Ja, men om det står i Handledningen just mot slutet så borde det vara rätt så avancerat eftersom det är Handledningen för lärare.” ”Och nu måste han uppnå ett tillstånd som det kan vara omöjligt att nå under en lång, lång tid.” H-4.I.A.7 Så människor läser det och det här andra, att det tar miljontals år, och tror att det kommer att bli en mycket, mycket lång process. Men förvisso finns det andra delar i Kursen som klart och tydligt säger att det kan gå på ett ögonblick. Det kan inte accepteras någon annan tid än nu!
Deltagare 1: Det som verkar vara nedslående beror säkerligen på var man kommer från. Jag tänker på kvinnan som kände sig modfälld när hon läste tanken att det bara tar ett ögonblick, för hon kände det som att, om det bara tog ett ögonblick, varför hade hon inte redan upplevt det ögonblicket?
David: Det grundar sig på tolkning. Egot kan ta endera vägen och verka få det att bli nedslående för sinnet, att det kommer att ta en lång, lång tid eller att det bara tar ett ögonblick och att man inte skulle klara av det. Men när man börjar bli klar över “drömmaren av drömmen” och över hur angeläget det är som vi har talat om, upplöses behovet att tolka detta.
Deltagare 1: Släpp det bara. Använd det så länge det är till hjälp och släpp det sedan.
David: Det är borta. Det är inte ens något aktivt som “OK, tack. Du har tjänat mig väl, farväl.” Vid en viss tidpunkt, i insikten, i Aha-upplevelsen… så försvinner det förflutna och är borta.
Men tiden är bara en annan fas av det som ingenting gör. Den arbetar hand i hand med alla de andra egenskaper med vilka du försöker dölja sanningen om dig själv. (T-28.I.6)
”Alla andra egenskaper,” man skulle kunna slänga in hela klabbet i det: tid, rum, förmågor, färdigheter, att vara en person, storlek, gradskillnader, attribut, nivåer, alla de är ”de andra egenskaper med vilka du försöker dölja sanningen om dig själv.” Sanningen om vårt Själv är fullständigt abstrakt. Det finns inga nivåer i sanningen om vårt Själv, inga intervall, inga gradskillnader.
Tiden kan varken ta bort eller återställa. Och ändå använder du den på ett egendomligt sätt, som om det förgångna hade förorsakat nuet, vilket bara är en konsekvens som det inte är möjligt att ändra på eftersom dess orsak är borta. (T-28.I.6)
Det är en mäktig mening eftersom den plockar bort världens alla stöttepelare. Det är det konstiga sätt som man använder tiden på, som om det förflutna orsakade nuet, som måste släppas taget om. Och ni ser sista delen av meningen, ”vilket bara är en konsekvens som det inte är möjligt att ändra på eftersom dess orsak är borta.” Det är så egot hoppar över nuet. Om det förflutna orsakade nuet, så skulle nuet bara vara en verkan. Man kan inte ändra det på något sätt. Man är sänkt, ens öde är beseglat. Egot säger, hoppa över nuet eftersom det finns absolut ingenting du kan göra åt det, eftersom det förflutna orsakat nuet.
Deltagare 1: Så har jag aldrig sett det förut.
David: Så ni förstår varför den linjära tiden måste kollapsa, sinnet måste släppa tron på linjär tid för utan det så är vi tillbaka till determinismen. Till exempel i psykologiska termer: “Du är en produkt av din miljö” eller “du är en produkt av din betingning i det förflutna.”
Men en förändring måste ha en orsak som kommer att finnas kvar, för annars kommer den inte att bestå. Ingen förändring kan göras i nuet om dess orsak finns i det förgångna. Endast det förgångna hålls kvar i minnet så som du använder det, och därför är det ett sätt att spela ut det förgångna mot nuet. (T-28.I.6)
Så om vi går tillbaka till vår datorliknelse så håller det vilseledda sinnet på att öppna program och det är så det använder minnet. Om det på datorn fanns en liten sektion som var minnet av Gud eller minnet av Nuet eller det Heliga Ögonblicket, så öppnar det vilseledda sinnet aldrig det programmet. Det går alltid tillbaka till det där gigantiska valvet av det förflutna och fortsätter att be om minnen därifrån. Istället behöver det bokstavligt talat framkalla Minnet av Nuet, det Heliga Ögonblicket eller av Gud.
Kom inte ihåg någonting av det som du har lärt dig själv, för din undervisning var dålig. Och vem skulle behålla en vettlös lektion i sitt sinne, när han kan lära sig och kan bevara en som är bättre? När gamla minnen av hat dyker upp, kom då ihåg att deras orsak är borta. Och därför kan du inte förstå vad de är till för. (T-28.I.7)
Det här passar bra ihop med lektioner ur arbetsboken som; ”Ingenting jag ser betyder någonting” och ”Jag vet inte vad någonting är till för.” Det är därför de övningarna är så viktiga, eftersom sinnet måste acceptera de tankegångarna i relation till vad kroppens ögon och öron verkar se och höra. Det är där man kan börja känna sig desorienterad. Livet har konstruerats som dagar som följer på varandra, och Jesus säger att då ”gamla minnen av hat dyker upp,” oavsett vilken form de tar, minns då att deras orsak är borta, så du kan inte förstå vad de är till för. Det betyder att du inte ska lista ut det. Försök inte att rationalisera eller plocka isär det. Du kan inte förstå vad de är till för. Sluta försöka. Och det passar bra ihop med vad du fortfarande tror att du vet. Du kan inte förstå vad de är till för. Så nu går vi vidare till tanken om att ersätta det med ett nytt syfte eller en ny orsak.
Låt inte den orsak som du vill ge dem nu vara den som gjorde dem till vad de var, eller tycktes vara. Var glad att den är borta, för det är detta som du vill bli förlåten för. Och se i stället de nya verkningarna av en orsak som accepteras nu, med konsekvenser här. De kommer att förvåna dig med sin skönhet. De nygamla tankar som de för med sig kommer att vara de lyckliga konsekvenserna av en Orsak som är så gammal, att den vida överstiger räckvidden av de minnen som din varseblivning ser. (T-28.I.7)
Tankar som inte är av Gud kan i verkligheten inte delas. Försöket att dela dessa idéer och begrepp är vad som verkar ge den här världen en objektiv verklighet. Sinnet inte bara gör en dröm, samt drömfigurer som förstärker världens verklighet, det ger också drömfiguren en etikett eller ett specifikt namn, som drömfiguren också lyssnar till. Det är rätt så övertygande, att det skulle finnas en separat verklighet åtskild från ens sinne. Man ser inte att det så att säga är ens sinne som både frågar och svarar, och att allt är en vanföreställning. Jag träffar någon och säger “Hej!”. Han eller hon svarar på det namnet. Så det är därför alla sinnen och allt som kommer genom dem bara vittnar om världens verklighet. Det verkar som att det finns två människor eller två sinnen som är överens om något påhittat begrepp och det verkar få en verklighet på grund av det.
Del 3 – Världen är Orsakslös
Så för vårt nästa citat så hoppar vi till kapitel 26:
Orsak och verkan är ett, de är inte åtskilda. Gud vill att du skall lära dig det som alltid har varit sant: att Han skapade dig som del av Sig, och att detta fortfarande måste vara sant eftersom tankar inte lämnar sin källa. Detta är skapelsens lag; att varje tanke som sinnet tänker ut enbart ökar dess överflöd, aldrig tar bort någonting. Detta är lika sant för en förströdd önskan som för det som man verkligen önskar, eftersom sinnet kan önska att låta sig vilseledas, men inte kan göra sig till någonting som det inte är. Och att tro att tankar kan lämna sin källa är att uppmana illusioner att vara sanna, utan framgång. För aldrig kommer det att vara möjligt att försöket att vilseleda Guds Son blir framgångsrikt. (T-26.VII.13)
Tankar lämnar inte sin källa betyder att världen inte har lämnat tänkarens sinne. Vi talar om det felaktiga sinnet här. Men innan sinnet tydligt kan skilja mellan det rätta sinnet och det felaktiga sinnet, mellan förlåtelse och illusioner, så måste det ha den klara urskiljningen och se det falska som falskt. Sedan kan det falska försvinna. Så att hoppa över steget av att verkligen titta på rangordningen av tankar, dömandets subtila medel eller att göra misstag verkliga till “Jag är Guds heliga Son” blir liksom att hoppa från någonstans i mitten av alfabetet till “ö”. Det är därför det verkligen är viktigt att ha enorm klarhet över vad som är falskt, att bara se det falska som falskt.
Jag vill nämna tanken i Kursen som säger att man kommer att nå den verkliga världen och man kommer knappt att ha tid att njuta av den. Att säga att Gud tar det sista steget är fortfarande en metafor att Gud tar steg, men “steget” som han tar är Skapelsen. Det första och enda “steget” som Gud tar är Skapelsen av Sin Son. Och därför är det sista steget i Kursens termer egentligen det första steget.
Deltagare 1: Det är att återvända till medvetenheten om hur det alltid varit.
David: Ja till syvende och sist är det egentligen inte alls ett steg, i bemärkelse av ordningsföljd.
Miraklet är möjligt när orsak och konsekvens förs samman, inte när de hålls åtskilda. Att hela en verkan utan dess orsak kan enbart flytta verkningarna till andra former. Och detta är inte befrielse. (T-26.VII.14)
Det här är ett annat sätt att prata om magi. Alla försök till magi är försök att förändra verkningar till andra former eller att hela verkningar utan en orsak. Att hela något i världen, någon konsekvens, situation eller händelse, genom att ändra något i form. Eller som Krishnamurti uttrycker det: “att jonglera med medvetandets innehåll,” det är vad ändringar i form är. Om man hoppas på att man ska komma fram till den perfekta kombinationen genom att försöka förändra och jonglera begreppen så har man blivit förledd eftersom man då aldrig får en transformation av sinnet. Det måste till ett helt nytt sätt att se på medvetandet från en helt annan ståndpunkt, från miraklet ovan slagfältet, innan förändringen blir en meningsfull förändring.
Guds Son skulle aldrig kunna vara nöjd med mindre än fullständig frälsning och räddning undan skulden. För annars kräver han fortfarande att han måste offra någonting, och förnekar således att allt är hans, obegränsat av all slags förlust. (T-26.VII.14)
Här kommer ordet “offra.” Jesus låter oss förstå att uppoffrande inte har någon mening i Himlen, men medan man tror att man är i världen, definierar han uppoffrande som att man ger upp det man vill ha. Och så länge sinnet ser något som glittrar, till och med minsta värde i någonting i världen, så kommer det att se det som ett uppoffrande att ge upp världen. Till och med en liten sak som man fortfarande håller fast vid förstärker konceptet om uppoffrande. Även om man rangordnar aldrig så litet, om det finns något i fållan som sinnet inte är villigt att blotta för ljuset, då förnekar det att allt är Hans.
Ett litet offer är i sina verkningar precis detsamma som hela föreställningen om offer. Om förlust i någon form är möjlig, då görs Guds Son ofullständig och är inte sig själv. Inte heller kommer han att känna sig själv, eller känna igen sin vilja. Han har avsvurit sig sin Fader och sig själv, och i hat gjort Dem båda till sina fiender. (T-26.VII.14)
Det här är ett annat sätt att närma sig temat “Du kommer att lära dig den här Kursen helt och hållet eller inte alls”. Den sortens tanke kan uppfattas som hotande genom egots lins. Men jag tror att det blir en lättnad att börja omfatta den tanken, även om det är en tanke som du till att börja med önskade undvika. Undvikande är en del av att tänka att det är omöjligt att helt och hållet transcendera egot. Kompromisslösheten avfärdar den sortens hållning. Början av stycket innehåller den centrala tanken som vi har talat om. ”Miraklet är möjligt när orsak och konsekvens förs samman och inte hålls åtskilda.” Det helt enkelt eliminerar det förflutna och framtiden eftersom det förflutna och framtiden är försök att hålla isär orsak och konsekvens. Separationen är var den linjära tiden kom in.
Jag tror också att den här tanken: ”miraklet är möjligt när orsak och konsekvens förs samman, inte när de hålls åtskilda” egentligen handlar om det avsnitt som vi gått genom tidigare i texten som heter ”Den ögonblickliga frälsningen” där Jesus säger ”Varför skulle det goda visa sig i det ondas form?” (T-26.VIII.7) Varför tror du att Gud skulle lägga frälsningen i framtiden? Det skulle vara att separera orsak och konsekvens. Det säger att det fanns ett verkligt förflutet och en framtid som ännu inte kommit, en verklig framtid. Det förnekar att det finns en orsak till frihet nu. Det vill hålla fast vid gapet av tid och projicera rättelsen på framtiden. När sinnet gör det kommer det oundvikligen att uppleva att det lider av rädsla från nu tills den tidpunkt då rättelsen accepterats. Det projicerar helt enkelt rädslan på tiden och säger den där gamla saken om att tiden läker alla sår. Men just nu finns ett nytt syfte för tiden som helar alla sår. Det är inte tiden i sig själv. Den linjära tiden har aldrig helat någonting. Den linjära tiden är en del av problemet, inte lösningen.
Men det skulle kunna omtolkas. Istället för att säga att tiden läker alla sår skulle man kunna säga att rätt användning av tiden, den Helige Andes syfte med tiden, helar alla sår eftersom Hans syfte är att göra tiden onödig. Egots syfte med tiden är dess syfte med allting – döden. Det bibehåller tron att separationen från Gud är verklig, har skett och kommer att bestraffas. Så det är intressant att komma till tanken om orsak och verkan från tidens synvinkel och se att allting pekar på att befrielsen är Nu.
Nästa avsnitt är Drömmens ”hjälte” i kapitel 27
Kroppens serie av äventyr från födelsen till döden är temat i varje dröm som världen någonsin har drömt. “Hjälten“ i denna dröm kommer aldrig att förändras, inte heller kommer dess syfte att göra det. Även om drömmen själv antar många former, och tycks visa en stor variation av platser och händelser som dess “hjälte“ befinner sig i, har drömmen bara ett enda syfte, som lärs ut på många sätt. Denna enda lektion försöker den lära ut om och om igen, och om igen; att den är orsak och inte verkan. Och du är dess verkan, och kan inte vara dess orsak. (T-27.VIII.3)
David: “Denna enda lektion försöker den lära ut” är egot. Egot är en lektion i sinnet och den Helige Ande är en lektion i sinnet och sinnet som försöker lära sig två lektioner är mycket förvirrat. Lektionerna går inte ihop. De är ett antingen-eller-påstående. Vad egot lär ut är att världen är orsak och inte verkan och att du är dess verkan och kan inte vara dess orsak. I världens ögon är sinnet klart identifierat med kroppen eller drömmens hjälte. Kroppar föds genom andra kroppar. Från egots perspektiv är du helt klart den här världens verkan.
Och om man för det tillbaka i evolutionstermer; att det måste ha varit rätt förutsättningar för att den där livsgnistan skulle uppstå ur intet och en encellig organism utvecklas till högre och högre livsformer. Vad som ändå ligger bakom alla de teorierna är att ditt ursprung skulle vara i form. Också försöken att föra Gud in i det här ursprunget, att man och kvinna är från jord komna och så vidare, förstärker uppfattningen att kroppen är världens verkan. Att säga att Gud har någonting alls att göra med tillkomsten av form, är fortfarande att man för in Gud i form. Hela analogin om drömmen handlar om att drömmen skulle vara orsak och du är dess verkan.
Således är du inte drömmaren utan drömmen. Och därför irrar du planlöst in och ut från platser och händelser som den hittar på. Att detta är allt som kroppen gör är sant, för den är bara en gestalt i en dröm. Men vem reagerar på gestalter i en dröm om han inte ser dem som verkliga? (T-27.VIII.4)
Det är en så stor omsvängning från att tänka att jag är den här lilla människan i en stor värld med alla de här andra människorna, personlighetsdragen, egenskaperna och språken till att inse att allt är del av den enda drömmen som är mitt eget sinnes projektion.
I det ögonblick han ser dem som de är, har de inte längre några verkningar på honom, eftersom han förstår att han gav dem deras verkningar genom att vara orsak till dem och få dem att tyckas verkliga. (T-27.VIII.4)
Där har vi det där “gav” igen. Inte ger utan gav. Imperfektformen är alltid viktig i de här meningarna eftersom det konsekvent förlägger egot och hela världen som det verkade få till stånd i det förflutna.
Hur villig är du att undkomma verkningarna av alla de drömmar som världen någonsin haft? Är det din önskan att inte låta någon dröm tyckas vara orsaken till det du gör? (T-27-VIII.5)
Där har vi den där rädslan för konsekvenser. Om man släpper all rädsla för konsekvenser kan man sannerligen vara i miraklet och vad man än verkar göra eller säga sker bokstavligt talat automatiskt och kommer från rättsinthet.
Låt oss då enbart se på drömmens början, för den del du ser är bara den andra delen, vars orsak ligger i den första. (T-27.VIII.5)
Det här bereder vägen för när han sedan kommer in på Själv kontra Självbild (T-31.V) och han pratar om den del du gav bort. När vi pratar om de två skikten av självbilden, så är den första delen övertygelsen att jag har separerat mig från Gud. Den andra delen är världens drömmande som gjordes som en täckmantel, som man aldrig skulle se under. Världens drömmande är den del som har getts bort, blivit projicerad och bortglömd. Sinnet glömmer att det är ett sinne och tror sedan att det är på filmduken.
”Ingen som sover och drömmer i världen kommer ihåg sin attack på sig själv.” (T-27.VIII.5) Detta är tron på separation.
Ingen tror att det faktiskt fanns en tid när han inte visste någonting om en kropp, och aldrig skulle ha kunnat föreställa sig den här världen som verklig. Han skulle genast ha sett att dessa föreställningar är en enda illusion, alltför absurd för någonting annat än att skämtas bort. Så allvarliga de nu förefaller vara! Och ingen kan minnas när de skulle ha bemötts med skratt och misstro. Vi kan minnas detta om vi bara ser direkt på deras orsak. Och vi kommer att se skälen till skratt, inte en orsak till rädsla. (T-27.VIII.5)
Egot håller ständigt en oerhörd uppmärksamhet på filmduken och går inte inåt och ser på ditt sinne. Eller om vi använder liknelsen med Trollkarlen från Oz, när de till sist kommer till Oz, till rummet där de ser den där gigantiska saken på filmduken, ett jättelikt ansikte med en hög röst, Toto drar undan draperiet i projektorbåset, och trollkarlen säger “Bry er inte om mannen bakom draperiet!” (skratt) Bry er inte om tanken i sinnet, den verkliga orsaken, fortsätt att fokusera på den skrämmande bilden ni ser på filmduken så att ni står och darrar inför den. Den filmen har så många bra metaforer. Inte att undra på att människor älskar den även om de inte vet varför. Det är en metafor om deras befrielse. Hemma är alltid bäst. Man har alltid haft förmågan att vända Hem.
Låt oss lämna tillbaka drömmen som han gav bort till drömmaren, som varseblir drömmen som åtskild från honom själv och som någonting som görs mot honom. In i evigheten, där allt är ett, smög sig en liten, galen tanke, som Guds Son glömde att skratta åt. Och eftersom han glömde detta, blev tanken allvarligt menad, och möjlig både att genomföra och få faktiska verkningar. (T-27.VIII.6)
“Och eftersom han glömde…” det är där genomförandet och de faktiska verkningarna tycks inträffa.
Tillsammans kan vi skratta bort dem båda, och förstå att tiden inte kan inkräkta på evigheten. Det är ett skämt att tro att tiden skulle kunna överlista evigheten, som betyder att det inte finns någon tid. (T-27.VIII.6) En tidlöshet där tiden görs verklig; en del av Gud som kan attackera sig själv; en åtskild broder som fiende; ett sinne i en kropp, alla är de former av en kretsgång vars slut börjar vid dess början, och slutar vid dess orsak. Den värld du ser avbildar exakt det som du trodde att du gjorde. (T-27.VIII.7)
Sinnet tror att det är skyldigt, tror att det har separerat från Gud. Och nu demonstrerar världen för det att separationen är verklig, att skulden är verklig.
Det är bara det att nu tror du att det du gjorde görs mot dig. Skulden för det som du tänkte läggs utanför dig, och på en skyldig värld som drömmer dina drömmar och tänker dina tankar i stället för dig. (T-27.VIII.7)
Nu kommer vi till det vardagliga livet kontra abstrakt syfte och ser att vi inte kan hålla kvar vid båda samtidigt, att det verkligen är en fråga om antingen eller. Rädslan ligger i övertygelsen att det skulle bli någon form av förlust om jag gav upp mina föreställningar om livet som ett vardagligt dag för dag-liv. Status quo är bekant, bekvämt, inte alltid det bästa men det är ”ändå inte så dåligt”.
Deltagare 1: Jag vet åtminstone något så när vad det handlar om. Till synes något så när om hur saker är beskaffade och hur saker och ting fungerar.
Deltagare 2: Och till och med att det inte verkar vara möjligt att ge upp det, även om jag ville. Jag kan föreställa mig att komma till ett läge där jag säger att jag är redo att ge upp det, men det jag inte kan föreställa mig, är hur det skulle vara, hur det skulle se ut. Man har inget att jämföra med.
David: Det måste få flyta väldigt fritt. Till exempel om jag får frågan; “Var bor du någonstans?” säger jag ”jag lever i mitt sinne.” Det är ett verkligt frigörande. Det passar inte in i en box. Nästa fråga brukar bli; “Var någonstans får du din post?” eller någonting sådant. Människor försöker pressa ned det i någon slags box. Det skiljer sig väldigt mycket från att vara i ett läge där man inte tänker på sig själv som om man bodde på något särskilt ställe.
Låt oss vara praktiska igen. Om du har tankar som “Jag skall nog ge mig av någon annanstans” eller “Hur kommer det här att fungera med familjen och barnen?’ Ta en titt på dessa tankar då de kommer upp. Du börjar med dina angelägenheter – Det är det här jag bekymrar mig över, det här är vad jag tänker på – inte med den abstrakta drömmaren av drömmen.
Frälsningens hemlighet är bara denna: att du gör detta mot dig själv. Det spelar ingen roll vilken form attacken antar, detta är ändå sant. Vem som än åtar sig rollen som fiende och som den som attackerar, detta är ändå sant. Vad som än tycks vara orsaken till den smärta och det lidande du känner, detta är ändå sant. För du skulle överhuvudtaget inte reagera på gestalter i en dröm som du visste att du drömde. Låt dem vara hur avskyvärda och illvilliga som helst, de skulle ändå inte kunna ha någon verkan på dig, såvida det inte var så att du var oförmögen att förstå att det är din dröm. (T-27.VIII.10)
Det är allt man behöver. Där har vi det. Det är sammanfattningen.
När denna enkla lektion är inlärd kommer den att befria dig från lidande, vilken form det än antar. Den Helige Ande kommer att upprepa denna enda, allomfattande lektion om befrielse tills den är inlärd, oavsett formen av det lidande som tillfogar dig smärta. Vilken oförrätt du än för till Honom, kommer Han att bemöta den med denna mycket enkla sanning. För detta enda svar tar bort orsaken till varje form av sorg och smärta. Formen påverkar inte Hans svar överhuvudtaget, för Han vill bara lära dig den enda orsaken till dem alla, oavsett deras form. Och du kommer att förstå att mirakler återspeglar dessa enkla ord: “Jag har gjort detta, och det är detta jag vill göra ogjort. (T-27.VIII.11)
För därför alla former av lidande till Honom Som vet att varje form är som de övriga. Han ser inga skillnader där inga existerar, och Han kommer att lära dig vad orsaken till dem alla är. Ingen har någon annan orsak än de övriga, och alla görs lätt ogjorda av en enda lektion som verkligen lärs in. (T-27.VIII.12)
Han talar om Soningen.
Frälsningen är en hemlighet som du bara har undanhållit dig själv. Universum förkunnar att det är så. Men du fäster inget avseende vid dess vittnesbörd överhuvudtaget. För de vittnar om det som du inte vill veta. De tycks hålla det hemligt för dig. Men du behöver bara lära dig att du valde att inte lyssna, och att inte se. (T-27.VIII.12)
Så om vi beaktar, ”Du fäster inget avseende vid dess vittnesbörd överhuvudtaget.” Jag säger ibland att varje broder man möter är ett vittne, men jag talar inte i termer av form eftersom det inte har någonting att göra med kroppar. Och faktiskt, så länge som man ser kroppar, så kan man inte se vad man har att lära sig eftersom man inte kan se Kristi ansikte och se kroppar. Man kan utvidga det här till situationer också. I Arbetsboken säger Jesus; ”Du skulle kunna uppnå sant seende från ett bord.” A-28.5 Det handlar om att man helt och hållet tar tillbaka all betydelse och alla tolkningar från det förflutna och låter Guds Ord skrivas på det; eller låter egots syfte bytas ut mot den Helige Andes. Och det är vad som vittnar om att du är ’drömmaren av drömmen’ och att du bara gör det här mot dig själv.
Så annorlunda du kommer att varsebli världen när du inser detta! När du förlåter världen din skuld, kommer du att bli fri från den. Dess oskuld kräver inte din skuld, inte heller vilar din skuldfrihet på dess synder. Detta är det uppenbara; en hemlighet som inte undanhållits någon annan än dig själv. Och det är detta som har hållit dig åtskild från världen, och din broder åtskild från dig. (T-27.VIII.13)
David: Där är klyvningen mellan subjekt och objekt.
Nu behöver du bara lära dig att ni båda är oskyldiga eller skyldiga. Det enda som är omöjligt är att ni skulle vara olika varandra; att de båda är sanna. Detta är den enda hemlighet som ännu återstår att lära. Och det kommer inte att vara någon hemlighet att du är helad. (T-27.VIII.13)
Ur den bemärkelsen är det uppenbart varför allt agg, även ett litet ynkligt agg, är en attack på Guds frälsningsplan. Agg säger att det fortfarande finns någon, någonting, som är annorlunda än det borde vara, att det är fel, att det är skyldigt och åtskilt från dig själv. Det här helande påståendet säger bara att det är omöjligt.
Deltagare 1: Det finns inget ”åtskilt från mig själv.”
David: Just det. Det finns inget ”åtskilt från mig själv,” och för sinnet som tror att det finns andra, tror att den ena kan vara skyldig och att den andra kan vara oskyldig, att du är skyldig och att jag är oskyldig eller att jag är skyldig och att du är oskyldig. Det spelar ingen roll hur man än vänder på det. Hemligheten man har att lära sig är fortfarande att de måste vara detsamma. Jag sade en gång till en deltagare som pratade om att vara sjuk; ”Du kan inte vara sjuk åtskild från mig. Antingen är vi båda sjuka eller så är vi båda helade.”
Deltagare 1: Det där du läste om att; ”Frälsningens hemlighet är bara denna: att du gör detta mot dig själv.”… var verkligen vad vi pratade om vid lunchen beträffande det här med barnmisshandel. Och hur man kan säga att sinnet framkallar vittnen åt sig själv när man talar om en två veckor gammal bebis.
David: Det skulle vara att göra ett undantag, att säga att skulden ses som rättfärdig eftersom det är fråga om en verklig misshandel som har ägt rum, helt åtskild från det barnets vilja. Att tro att sinnet på något sätt är relaterat till kroppen är en del av sammanblandningen av nivåer. Bill Thetford gick igenom samma sak när han hade svårt för att åka till konferenser eller rehabträffar där det var sargade kroppar, handikapp och funktionsnedsättningar överallt. Och det var något som förstärkte eller påminde honom om bräcklighet i tron på livet i kroppen.
Och vad Jesus säger är att du blandar samman nivåerna på något sätt. Att blanda samman nivåerna är att göra undantag. Du blandar ihop hjärnan med sinnet. Sinnet är osårbart. Även ”Jag kan inte skadas av någonting annat än mina tankar,” är endast en beskrivning av det felaktiga sinnet. Men befrielsen är att jag inte måste välja det felaktiga sinnet. Jag är inte det felaktiga sinnet. Mitt sinne innehåller endast det som jag tänker med Gud. Det är en beskrivning av det rätta sinnet. Det är vad vi skall omfamna. Det är Rättelsen.
Deltagare 1: Endast mina kärleksfulla tankar är sanna.
De nygamla tankar som de för med sig kommer att vara de lyckliga konsekvenserna av en Orsak som är så gammal, att den vida överstiger räckvidden av de minnen som din varseblivning ser. (T-28.I.7)
David: Under räckvidden av minnen som det vilseledda sinnet varseblir, finns minnet av Nuet, minnet av Gud. Nuet finns inte mellan det förflutna och framtiden, nuet är innan tiden fanns. Det ligger bortom vad det felaktiga sinnet kan se. Det felaktiga sinnet kan inte varsebli nuet. Nu ligger bokstavligt talat bortom tiden. Och när han säger nygamla tankar så talar han om de verkliga tankarna i sinnet som är begravda bortom angreppstankarna.
Folk säger ofta; ”Ge mig ett exempel på en verklig tanke” och en bra sådan är; ”Jag är så som Gud skapade mig.” Det finns inte minsta antydan om varseblivning i den tanken. Det är en nygammal tanke som ligger begravd i sinnet men som bokstavligt talat för med sig frälsningen efter som den inte har någonting med varseblivning att göra. Är det den enda? Nej. ”Jag är ande.” Om du tittar i Arbetsboken kan du hitta dem. ”Mitt sinne innehåller endast det som jag tänker med Gud,” har inte minsta antydan till varseblivning. Det finns andra som säger; ”Jag är fast besluten att se” eller ”Det jag ser är en form av hämnd,” som tydligt pekar på det sätt på vilket sinnet ser nu. Dessa rensar bort begrepp och gör en redo för de verkliga tankarna som är fullständigt abstrakta.
Nu ser vi att han byter från litet ”o” till stort ”O”. ”Detta är den Orsak som den Helige Ande har kommit ihåg åt dig, när du ville glömma.” (T-28.I.8)
Så nu kommer Gud in i diskussionen:
Den är inte borta eftersom Han inte lät Den glömmas bort. Den har aldrig förändrats, eftersom det aldrig fanns någon tid när Han inte bevarade Den tryggt i ditt sinne. Dess konsekvenser kommer förvisso att tyckas nya, eftersom du trodde att du inte kom ihåg deras Orsak. Likväl var Den aldrig borta ur ditt sinne, för det var inte din Faders Vilja att Han inte skulle vara ihågkommen av Sin Son. (T-28.I.8)
Den Orsaken är bokstavligt talat minnet av Gud. ”Det var inte din Faders Vilja att Han inte skulle vara ihågkommen av Sin Son... det du kommer ihåg har aldrig funnits…” Här talar han till egosjälvet. Det här kan ibland vara förvirrande för människor när de läser Kursen, eftersom de säger; ”Jaha, när han säger att du är Guds heliga Son själv, så verkar han prata om ett annat ’du’ än när han säger att det ’du’ kom ihåg aldrig har funnits.”
Det kom från orsakslöshet som du blandade ihop med orsak. Du kan inte annat än skratta åt det, när du lär dig att du har kommit ihåg konsekvenser som var utan orsak och aldrig skulle kunna vara verkningar. (T-28.I.9)
(Skratt) Där har vi det! Skrattet…
Miraklet påminner dig om en Orsak Som för evigt är närvarande, fullkomligt orörd av tid och inblandning. Den har aldrig förändrats från vad Den är. Och du är Dess verkan, lika oföränderlig och lika fullkomlig som Den Själv. (T-28.I.9)
Så vi är tillbaka vid tanken att den verkliga Orsaken och den enda Orsaken är Gud. Nu ändrar han till ”och du är Hans verkan” och nu talar han inte till egot. Han talar till Guds Son.
Deltagare 1: Ditt sanna Du.
Dess minne ligger inte i det förgångna, och väntar inte heller på framtiden. Den uppenbaras inte i mirakler. De påminner dig endast om att Den inte har försvunnit. När du förlåter Den dina synder, kommer Den inte längre att förnekas. (T-28.I.9)
”Den uppenbaras inte i miraklerna”… det är skillnaden mellan uppenbarelse och mirakler. Mirakler kollapsar tiden och är medel för att förbereda sinnet för uppenbarelsen. Men mirakler är inte avslöjande eller uppenbarande i den bemärkelsen att de fortfarande har med varseblivningen att göra. Och uppenbarelsen är inte en varseblivningsmässig upplevelse. Sinnet, när det befinner sig i en upplevelse av uppenbarelse, har absolut inget minne av rädsla.
Då vi kommer samman med vår avsikt kan vi överföra det vi lärt oss till alla skenbart separata aspekter av det vilseledda sinnets liv inklusive cellprovtagningar och mat och sex och så vidare. I verkligheten finns ingen separation mellan alla de här sakerna på grund av den där ’gyllene strängen’ eller halsbandet som binder ihop dem alla. Men sinnet som tror att de är separata aspekter som har en sann upplevelse och existens i och av sig själva behöver miraklet för att påminnas om att det falska är falskt.
Du som har försökt avkunna dom över din egen Skapare kan inte förstå att det inte är Han Som har avkunnat dom över Sin Son. Du vill förvägra Honom Hans Verkningar, ändå har De aldrig blivit förvägrade. Det har aldrig funnits någon tid när Hans Son skulle kunna fördömas för det som var utan orsak och mot Hans Vilja. (T-28.I.10)
Folk ställer frågan: “Hur kunde jag ha gjort det här?” eller “Varför fortsätter jag att göra det här?” och det är bara egot som talar. Det är egot som ställer frågan och som är frustrerat och verkar slå på sig själv. Alla de där påståendena kommer från det felaktiga sinnet. De är påståenden från ett sinne som är vilselett och som ännu försöker förneka att Kristus är ett faktum. ”Du vill förvägra Honom Hans Verkningar, ändå har De aldrig blivit förvägrade.” Om man verkligen går hela vägen med att den här världen är en hallucination, och verkligen ser den så, så måste man samtidigt, spontant komma in i Verkligheten. Med upplevelsen att bara se världen för vad den var, som en hallucination och inte tänka på den som en bra metafor, upphör helt klart alla försök att göra något på egen hand, därför att det verkar vara omöjligt. Att se att jag inte kan agera på egen hand, för det där var inte jag.
”Det som ditt minne vill vittna om är endast rädslan för Gud.” (T-28.I.10) Han talar mer till det vilseledda sinnet här.
Han har inte gjort det som du är rädd för. Och inte du heller. Och därför har din oskuld inte gått förlorad. Du behöver inget helande för att helas. (T-28.I.10)
Det verkar säga emot några av de andra sakerna, att helande är din uppgift och så vidare, men nu kommer vi ned till sakens kärna.
Deltagare 1: Men, ingenting hände någonsin som behöver helande, är andemeningen i det här.
David: Just det, det är själva grunden för metafysiken. “Det du tror att du gjorde har inte hänt. Du behöver inget helande för att helas.”
Deltagare 2: Det omöjliga hände aldrig. (paus) Jag kom att tänka på något som jag aldrig tänkt på förut, även fast jag har hört metaforen om att det är en hallucination och jag har läst det många gånger. Men just nu, när du sade det den här gången, så kommer jag ihåg en gång på universitetet då jag hade testat en drog och hallucinerat och det blev så skrämmande för mig. Jag hatade det och tänkte “där har vi rädslan” därför att ingenting var så som jag förväntade mig. Väggarna rörde sig och avstånden förändrades. Något som såg väldigt nära ut, låg långt borta när jag gick emot det. Så min varseblivning, som jag trodde att jag visste vad den var, blev helt förvrängd. Det var väldigt skrämmande. Och jag kommer ihåg känslan av att inte ha kontroll och att jag ville gå och gömma mig någonstans tills det gick över. Jag tänkte, “jag kan inte vara bland folk. Jag kan inte göra någonting. Jag kan inte fungera.” Alla de där känslorna kom tillbaka till mig precis nu och OJ! Alla känslorna finns fortfarande kvar. Det känns ju bara rätt att man skulle känna så när ens varseblivning är förvrängd, när ingenting är som det verkar, när ingenting är så som man förväntar sig att det ska vara. Jag vet inte ens vem jag är eller hur jag skall förhålla mig till någonting.... bara den här oerhörda rädslan...
David: Ungefär som en extrem version av känslorna av en mindre upprördhet… då saker och ting inte går som man tycker. Och vad vi verkligen behöver se, är att det är så världen är konstruerad.
Deltagare 2: Ja, och jag tänkte “jag lever med den där rädslan varje dag!” Men jag är bara så van vid den, att jag inte ens är medveten om den längre. Jag har bara lagt den åt sidan eller täckt över den så bra att jag inte ens vet att den finns.
David: Sinnet valde hallucinationen av världen för att skyla över vad det egentligen känner rädsla inför. Och när vi har gått in i det här har det kommit upp någon sorts rädsla för dig. Du börjar projicera rädslan på framtiden eller känna dig dragen till att göra andra saker. Eller att det kommer upp försvar som att; “Nej, men jag har det inte så dåligt” och det är så sinnet försöker hålla sig kvar vid överskylandet av vad det gjort och säger att jag har det bra, jag ska inte klaga eller jag borde kunna få både och. Jag borde kunna klänga fast vid det här och det där, när det finns en verklig rädsla för att gå in i Ljuset, där man bara släpper allting annat förutom Syftet. Det är den verkliga rädslan. Rädslan för hallucinationen skyler bara över den stora rädslan: Rädslan för Kärlek.
Deltagare 2: Så det ger mig litet av en känsla för vad för slags rädsla vi pratar om. Den är ofantlig. Det är skräck, men jag har egentligen aldrig känt det eller föreställt mig vad det egentligen handlar om och, oj, när den nu börjar skymta fram…
David: Och kontrollförlust. Du sade att du också kände en enorm kontrollförlust.
Deltagare 2: Ja, jag kommer ihåg den känslan mycket starkt. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag aldrig vill göra det här igen eftersom jag inte tycker om den här känslan. Jag kände människor som tyckte att det var häftigt att hallucinera, men inte jag. Det är inget för mig.
David: Det är ena sidan av det. Din självbild har fokuserats mot ordning och kontroll. Andra sidan av myntet skulle vara “mitt liv är alltför kontrollerat.” Vi såg det i något vi tittade på, om att släppa kontroll och släppa taget. I den bemärkelsen kan hallucinogena droger tolkas som; “Jo då, jag släpper mina hämningar och min kontroll.” Så, egentligen är det två sidor av försvaret. Och kontrollproblemet är auktoritetsproblemet, att jag tror att jag är den jag är i den här världen. Att jag har konstruerat en värld och ett själv, och att jag är jag. Jag är unik… det finns saker jag gillar och saker jag inte gillar. Jag har mina åsikter och drar mina slutsatser och det är så jag vill att det ska förbli. Jag vill ha frid, ett fridfullt “jag”, en fridfull “person”. Jag vill ha kvar någonting.
Deltagare 1: Frid på de villkoren.
David: Just det, på mina villkor. Och det är omöjligt. Det är glädjen jag ser i det vi har talat om eftersom man börjar se hur fullkomligt absurd och omöjlig kontroll är. Att försöka föra sanningen till illusionen, eller att försöka blanda ihop Anden med tid och rum och materia, som om de kunde förenas eller mixas. Olja och vatten, blanda hur mycket du vill – det fungerar inte. Om det verkar extremt så är det extremt. Alla försök att förena de två är fåfänga.
Se i stillhet i miraklet en lektion i att låta Orsaken ha Sina Egna verkningar, och i att inte göra någonting som skulle utgöra ett hinder. (T-28.I.10)
Detta förklarar tanken “Jag behöver inte göra någonting,” som är ett avsnitt i Kursen. Det är hela metafysiken bakom den tanken.
…tror han inte att han är Kärlekens verkan, och måste vara orsak på grund av vad han är. Orsaken till helandet är den enda Orsaken till allt. Den har endast en verkan. Och i den insikten får orsakslösheten inga verkningar och inga ses. Ett sinne i en kropp och en värld av andra kroppar, var och en med sitt separata sinne, är dina “skapelser“, och du är det “andra“ sinnet, som skapar med verkningar olika dig själv. Och som deras “fader“ måste du vara lik dem. (T-28.II.3)
Så hela illusionen om “andra sinnen” och “andra kroppar” som verkar vara förorsakande och hela världen som är ett omkastande av orsak och verkan, tycks komma till stånd bara från den övertygelsen att du kan skapa dig själv, att du är en person med ett separat, eget sinne. Det finns så många försök att förneka att du är Guds Son och att du är skapad av din Fader, “Jag är bara mänsklig” är ett vanliga uttryck. Det verkar ge tröst på något sätt, det får jag alltid höra. Men när man verkligen tittar på innehållet bakom det, så är det en angreppstanke. Det finns ingen tröst i att vara den man inte är.
Deltagare 1: Det finns inte heller något realistiskt med att vara den man inte är.
David: Det är en annan sak som ofta dyker upp. “Låt oss vara realistiska. Låt oss vara praktiska.” Men att vara praktisk i de termerna är att vara tillbaka i “Förnekar jag sanningen i det här ögonblicket eller tänker jag välja att acceptera den?”. Egots ränker avslöjas.
Ingenting har hänt överhuvudtaget förutom att du har fallit i sömn, och drömt en dröm i vilken du var en främling för dig själv, och endast en del i någon annans dröm. (T-28.II.4)
Så om jag tycker att jag gör Kursen så bra jag kan men jag känner mig begränsad på jobbet, i min familj, eller vilka rationaliseringar man än tillgriper, så är det underliggande att “Jag drömmer en dröm och jag är en främling för mig själv och en del av någon annans dröm.” Man vill vara till lags eller man börjar oroa sig för vad någon annan ska tycka eller hur någon annan kommer att reagera, vilket helt enkelt är en upprepning av påståendet ”Jag är en del av någon annans dröm.” Egot säger, jag kan helt enkelt inte vakna upp. Det finns andra människor att ha att göra med. Rädslan för att svika någon hänger ihop med att man tror sig vara en del av någon annans dröm. När man väl blir klar över att man själv är drömmaren av drömmen, behöver man inte hela tiden kompromissa med drömfigurerna eftersom man inte är i deras dröm. Påminn dig själv: “Det här är min dröm.”
Miraklet väcker dig inte, utan visar dig bara vem drömmaren är. Det lär dig att du kan välja mellan drömmar så länge som du fortfarande sover, beroende på vad syftet med dina drömmar är. Vill du ha drömmar om helande, eller drömmar om döden? En dröm är som ett minne i den mening att den framställer de bilder som du vill skall visas för dig. (T-28.II.4)
Ett tomt magasin, med en öppen dörr, innehåller alla dina smulor av minnen och drömmar. Men om du är den som drömmer, varseblir du åtminstone så här mycket: att du är orsak till drömmen, och lika gärna kan acceptera en annan dröm. Men för att denna förändring i drömmens innehåll skall äga rum, måste du inse att det är du som drömde den dröm som du inte tycker om. (T-28.II.5)
Så vi kommer tillbaka till omkastandet av orsak och verkan, och för tillbaka förorsakandet till sinnet. Och till och med där, återigen, så är tempusformen så viktig: “… måste du inse att det är du som drömde drömmen.” Det här är definitivt ett steg… det är inte i nivå med “Mitt sinne innehåller endast det jag tänker med Gud” men det är steget som kommer innan den tanken. Jag måste acceptera ansvaret för drömmen, men jag behöver inte känna mig skyldig för den, eftersom den ligger i det förflutna. Och jag är i nuet. Det finns en orsak i nuet som jag kan ge drömmen. När vi säger orsak i nuet så pratar vi inte om Orsaken med stort O som helt och hållet upplöser drömmen, utan om den Helige Andes syfte (orsak) som är en reflektion av nuet. Det finns inget syfte i Himlen (Abstraktion). Men låt oss ta en sak i taget.
Den är endast en verkan som du har varit orsak till, och du vill inte vara orsak till denna verkan. I drömmar om mord och attack är du offret i en döende, ihjälslagen kropp. Men i drömmar om förlåtelse ombeds ingen att vara ett offer och den som lider. Detta är de lyckliga drömmar som miraklet ger i utbyte mot dina egna. Det ber dig inte att du skall göra en annan dröm; bara att du inser att du gjorde den som du vill byta ut mot denna. (T-28.II.5)
Den meningen, “i drömmar om förlåtelse ombeds ingen att vara ett offer och den som lider” påminner mig om raden “De som ser sig själva som hela ställer inga krav” A-37.2 Det är en enastående tanke eftersom i den här världen kan sinnet inte ens föreställa sig hur det skulle vara, eftersom alla dess relationer bygger på ömsesidigt givande och tagande. Ställ inga krav. Man kan säga att den Helige Ande påminner, den Helige Ande föreslår… men beordrar eller kräver aldrig. Ni kan förstå vilken underbar befrielse det skulle vara och hur ni skulle behöva ge upp alla föreställningar om världen, så som ni tror att ni känner den. Alla affärsrelationer, alla relationer som bygger på roller som är förutbestämda måste överges eftersom så länge man har förutbestämda roller, uppgifter, plikter och åtaganden, så är man kvar i egots ömsesidighetsfälla. Och Jesus utgör förebilden för övergivandet av dessa roller. Eftersom förlåtelse var hans enda uppgift, gjorde han inte anspråk på att vara judarnas konung eller på någon annan världslig ställning. Han krävde ingenting. Han kom med förslag och sade saker som; “Följ mig” vilket är ett ganska starkt förslag. Men inte med en känsla av att beordra eller kräva.
Den här världen är orsakslös, liksom varje dröm som någon har drömt i världen. Inga planer är möjliga, och det existerar inget mönster som man kan finna och förstå. (T-28.II.6)
Det finns en antydan i den andra meningen. Vi får höra att allt man strävar efter eller planerar och som verkar vara nödvändigt i den här världen saknar betydelse.
Vad annat skulle man kunna vänta sig av någonting som inte har en orsak? Men om det inte har någon orsak, har det inget syfte. Du kan kanske förorsaka en dröm, men aldrig kommer du att ge den faktiska verkningar. För detta skulle ändra dess orsak, och det är detta som du inte kan göra. Den som drömmer drömmen är inte vaken, men vet inte att han sover. Han ser illusioner om sig själv som sjuk eller frisk, deprimerad eller lycklig, men utan en stabil orsak med garanterade verkningar. (T-28.II.6)
Så nu är vi tillbaka till; “Utan orsak kan det inte finnas några verkningar,” och “orsaken görs till orsak genom sina verkningar.” (T-28.II.1) Det står att världen är utan orsak, så man kan inte försöka ge dess verkningar någon verklighet. Man kan göra illusioner, men man kan inte göra verkliga verkningar. Alla vetenskapliga discipliner och försök att förstå världen och hur den fungerar, antar förekomsten av en värld som har verkliga delar i sig och som interagerar på riktigt, verkliga orsak- verkansamband mellan de delarna. Och alla förnekar de den sant religiösa eller andliga lagen att Nu är den enda tid som finns. Det är där den sanna religiösa upplevelsen – inre frid – transcenderar vetenskapen, alla discipliner, alla teorier, alla skolors tankegångar.
Del 4 – Släpp de Falska Övertygelserna
David: Den här världen är en hallucination. Det verkar som att det finns friska välfungerande människor som går omkring på den här planeten och det verkar som att det finns andra som är psykotiska och vansinniga och sjuka som spärras in. Men alla som verkar gå omkring i den här världen och i sitt sinne har övertygelser om separation är bokstavligt talat psykotiska. Man har tappat greppet om verkligheten i den betydelsen att sinnet drömmer fram en värld och hallucinerar och tror att det ser mening och liv i den här världen. Den här världen är gjord som ett förnekande av liv. Det enda livet är Ljuset djupt inne i sinnet. I lektion 132 säger Jesus bokstavligt talat, “Det finns ingen värld.”
”Jag löser världen från allt som jag trodde att den var.” A-132 Denna ide är grunden för den upplevelsen. Frågan kommer upp om meningen i Bibeln; att vara i världen men inte av den. Men vi behöver verkligen titta närmare på den tanken att vara i världen. Och jag har också hört sägas att ”jag får en känsla av att om jag tar till mig det här så kommer jag inte att fungera i världen”. Förvisso kommer man inte att fungera så som man har fungerat i det förflutna. Det är en fullständig transformation där det inte finns någon separat varelse som varseblivs som fungerande i världen, utan det kommer att vara en känsla av att helt släppa taget och verkligen inte ägna beteenden eller handlingar någon tanke. Det blir en yttre bild eller en biprodukt av att hålla fast vid avsikten att frid kommer från att vara inställd på den Helige Ande. Att vara i det Syftet eller den avsikten är allt. Och egot kommer omedelbart att hoppa tillbaka in och säga; ”Hur skulle det se ut?” Det är i slutändan irrelevant hur det kommer att se ut. Hur kommer det att se ut för vem? Om det inte finns någon värld utanför mitt sinne och det inte finns någon person utanför mitt sinne – jag har själv konstruerat dem allihop – då upplöses frågan. Ett annat sätt att se på det, bortsett från en materiell ståndpunkt, är när Jesus säger; ”Jag är fast besluten att se. Jag är fast besluten att se tingen på ett annat sätt. Mer än någonting annat vill jag se. Mer än någonting annat vill jag se tingen på ett annat sätt.” Det seendet som han pratar om, det sanna seendet som han leder sinnet till, det är inte ett seende som har med de fysiska ögonen att göra. Att vända på orsak och verkan är så att säga som att vända en uppochnedvänd värld rätt.
Miraklet slår fast att du drömmer en dröm, och att dess innehåll inte är sant. Detta är ett avgörande steg när man har med illusioner att göra. Ingen är rädd för dem när han varseblir att han själv hittade på dem. Rädslan hölls på plats eftersom han inte förstod att han var drömmens upphovsman, och inte en gestalt i drömmen. (T-28.II.7)
Där har vi själva poängen: det kan inte vara både och. Man kan inte vara upphovsman till drömmen och samtidigt vara en gestalt i drömmen. All rädsla hålls på plats genom att man tror på och varseblir sig själv som en gestalt i drömmen. Det är som att säga; ”Jag vill inte titta på rädslan inom mig. Jag vill inte titta på orsaken till hela drömmen, men jag har redan accepterat att det finns en verklig orsak till drömmen och jag är en gestalt i den.” Så man kan inte släppa rädslan eftersom rädslan hålls på plats, den förblir övertäckt i sinnet och i det omedvetna.
Han ger sig själv de konsekvenser som han drömmer att han gav till sin broder. Och det är endast detta som drömmen har fogat samman och erbjudit honom, för att visa honom att hans önskningar har blivit uppfyllda. Således fruktar han sin egen attack, men ser den komma från någon annan. (T-28.II.7)
Det här handlar om att acceptera de metafysiska sambanden. Som häromdagen när vi kom in på en diskussion om sexuella övergrepp, och en kvinna sade att man inte kan säga att det inte har ägt rum. Om man följer det här metafysiskt, så är det precis vad man kommer fram till. Just det som verkar vara absurt är vad som i slutändan visar sig vara verkligheten. Det förflutna är borta och ägde aldrig rum.
Det han fruktar är en orsak utan de konsekvenser som skulle göra det till orsak. Och därför har det aldrig funnits. (T-28.II.7)
Varje orsak måste ha en verkan; varje orsak måste ha konsekvenser. Eftersom världens drömmande inte är en verklig orsak så har den inte verkliga konsekvenser. I det vilseledda sinnet tros det vara verkligt och verkningarna tros vara verkliga och ses som förorsakande i sig själva. Men det gör dem inte sanna. Sinnets tro på dem gör dem inte sanna. Det är som Evig Kunskap. Man kan vara omedveten om Den men det hindrar Den inte från att vara vad Den är.
Separationen började med drömmen att Fadern berövades Sina Verkningar, och var ur stånd att behålla dem eftersom Han inte längre var deras Skapare. I drömmen gjorde drömmaren sig själv. Men det som han gjorde har vänt sig emot honom, och tagit på sig rollen som dess skapare, på samma sätt som drömmaren gjorde. Och på samma sätt som han hatade sin Skapare, har gestalterna i drömmen hatat honom. Hans kropp är deras slav som de utnyttjar, eftersom de motiv som han har givit den har de lagt sig till med som sina egna. (T-28.II.8)
Det är väldigt användbart på det vi diskuterade om utnyttjande av barn. Det är exakt det ordet “utnyttja”.
… som de utnyttjar, eftersom de motiv som han har givit den har de lagt sig till med som sina egna. Och hatar den för den hämnd den erbjuder dem. Det är deras hämnd på kroppen som tycks bevisa att drömmaren inte skulle kunna vara den som gjorde drömmen. Verkan och orsak skiljs först åt, och vänds sedan på, så att verkan blir orsak; orsaken verkan. (T-28.II.8)
Det här är bara ännu ett sätt att säga det vi nyss läste i avsnittet “drömmaren av drömmen,” att drömmens hjälte verkar gå in i och ut ur alla dessa platser som drömmen hittat på och sinnet verkar inte har någon makt över de händelser som tycks inträffa.
Detta är separationens sista steg med vilket frälsningen, som fortsätter att gå den andra vägen, börjar. Detta sista steg är en verkan av det som har ägt rum tidigare, och som förefaller vara orsak. (T-28.II.9)
Det Kursen säger är att tiden faktiskt går baklänges i stället för framlänges. Det här verkar vara en konstig tanke eftersom världen tror att tiden är linjär och att den rör sig framåt. Men det är som att man har gått på en strand och ser fotspåren i sanden och sen tar en kvast och går tillbaka, tillbaka, tillbaka längs stranden och sveper kvasten över dem. Så man följer bokstavligt talat spåren tillbaka tills man kommer tillbaka till det sista stället och lämnar stranden så att säga utan några fotspår eller något spår av någonting som har hänt. Det är viktigt eftersom det står att det här är separationens sista steg, att separera orsak och verkan och kasta om dem. Frälsningen fortskrider sedan, att gå den andra vägen.
Så vi börjar med en specifik händelse, “jag känner mig upprörd just nu” och vänder på det och säger att jag projicerar den här upprördheten till att bero på någonting som händer och jag måste vända på orsak och verkan i mitt sinne…ta en titt på det här, här och nu. Det här är att följa spåren tillbaka, att komma till insikt att i just den här situationen eller på den här arenan eller i den här händelsen, är det inte det yttre som är orsaken. Det är det första steget innan man kommer till överföringen av träningen och innan man kommer till den slutgiltiga generaliseringen eller insikten att det inte finns något utanför ens sinne som kan orsaka någonting.
Detta sista steg är en verkan av det som har ägt rum tidigare, och som förefaller vara orsak. Miraklet är det första steget i att ge tillbaka till orsaken dess funktion som orsak, och inte som verkan. (T-28.II.9)
Och ett annat sätt att uttrycka det skulle vara att miraklet är det första steget i att ge tillbaka till sinnetfunktionen att vara orsak, och inte verkan.
För denna sammanblandning har framkallat drömmen, och så länge som den varar kommer uppvaknandet att fruktas. Inte heller kommer ropet på att vakna att höras, eftersom det ser ut att vara ropet på rädslan. (T-28.II.9)
Så länge som sinnet tror på och håller fast vid det bakvända tänkandet förknippas den Helige Ande med skräck eftersom Den verkar vara ett hot mot självbilden, mot hur världen har konstruerats.
I likhet med varje lektion som den Helige Ande ber att du skall lära dig, är miraklet tydligt. Det visar det som Han vill att du skall lära dig, och visar dig att dess verkningar är vad du vill ha. I Hans drömmar om förlåtelse görs verkningarna av dina drömmar ogjorda, och hatade fiender varseblivs som vänner med ett barmhärtigt uppsåt. Deras fiendskap ses nu som orsakslös, eftersom de inte givit upphov till den. Och du kan acceptera rollen som den som åstadkom deras hat, eftersom du ser att det inte har några verkningar. Nu är du befriad från den här delen av drömmen; världen är neutral, och de kroppar som fortfarande tycks röra sig som separata ting behöver inte fruktas. Och därför är de inte sjuka. (T-28.II.10)
Om gestalterna i drömmen inte har någon känsla av syfte eller avsikt i och av sig själva, förstår man att som “drömmaren av drömmen” gav man dem all den mening man varseblev i dem. De hade aldrig någon illvillig avsikt. Det var bara något som en gång projicerades på dem. Korsfästelsen är ett så extremt läromedel eftersom i världens ögon blev Jesus förrådd, övergiven, slagen, hatad och så småningom dödad och likväl projicerade han inte någon hatisk avsikt på gestalterna i drömmen. Vid scenen för korsfästelsen, skulle vi kunna säga att världen är neutral och att kroppar som verkar röra sig omkring som separata ting inte behöver fruktas. En del av det bakvända tänkandet som kryper in med korsfästelsen, är att Jesus på något sätt led. Och vad vi ser i Kursen är att det inte fanns något lidande, ingen smärta, ingenting i världen som skulle förstärka att separationen är verklig, eftersom han såg att han var drömmaren av drömmen. Om man ser världen som utan orsak, finns det ingen skuld i sinnet och därför finns det ingenting på filmduken som skulle förstärka skulden. Smärta och lidande förstärker ju helt enkelt övertygelsen att skuld är verklig.
Miraklet återlämnar rädslans orsak till dig som gjorde den. Men det visar också att eftersom den inte har några verkningar är den inte orsak, eftersom orsakandets funktion är att ha verkningar. Och där verkningarna är borta, finns det ingen orsak. Således helas kroppen av mirakler eftersom de visar att det var sinnet som gjorde sjukdomen, och använde kroppen till att vara offer för, eller verkan av, vad det gjorde. (T-28.II.11)
Så här går han bildligt uttryckt ned en nivå till “således helas kroppen av mirakler.” Vi har talat om att i yttersta bemärkelse kan inte kroppen vara sjuk och kroppen kan inte vara frisk. I miraklet ser sinnet att det inte är i en kropp, och därför används inte kroppen som en verkan eller för att vara offer. Den ses som utan orsak och inte en verklig verkan. Den ses som varande utanför sinnet istället för att den hyser sinnet. När vi kommer till sjukdom ser vi att det vilseledda sinnet så gärna vill ha rätt om att det är ett separerat själv, om att det är en separerad självbild, att det bara använder kroppen som bevis. Det är det vittne som det kallar på. Och i miraklet så ser man att sinnet misstog sig om vad det trodde att det var och det ser inte längre att det är i kroppen och behöver inte längre se kroppen som en symbol för synd eller som bevis för att separationen är verklig. Det är då patienten kan resa sig upp i miraklet och säga, “Jag har inget behov av det här.” Eftersom beslutet förstås vara ett beslut av sinnet och ges tillbaka till sinnet. Kroppen är inte längre ett offer.
Men halva lektionen kommer inte att lära dig hela lektionen. Miraklet är till ingen nytta om du endast lär dig att kroppen kan helas, för detta är inte den lektion som det sändes för att lära ut. Lektionen är att sinnet var sjukt som trodde att kroppen skulle kunna vara sjuk: att projicera ut dess skuld förorsakade ingenting, och hade inga verkningar. (T-28.II.11)
Ofta vid sammankomster för någon på tal; “Men jag känner mig skyldig för att jag var sjuk och det verkade som att jag inte kunde göra någonting åt det.” Under det påståendet ligger övertygelsen att sinnet vet vad sjukdom är och premissen att kroppen skulle kunna vara sjuk. Påståendet handlar om att man tror att man vet vad som kan vara sjukt. Men lektionen är återigen att “sinnet var sjukt som trodde att kroppen kunde vara sjuk: att projicera ut dess skuld förorsakade ingenting, och hade inga verkningar.” Vi är tillbaka till hallucinationen. Det är det mesta man skulle kunna säga om det. Och inte tala om det som om det vore ett faktum; “jag låg sjuk med influensa, eller med cancer.”
Det handlar om att konsekvent hålla sig till en enda lektion. I Handledningen för lärare säger Jesus att det är ovanligt att lektionen kan tillämpas konsekvent på alla situationer. Han påpekar hur mycket vaksamhet som behövs för att man skall hålla fast vid lektionen att sinnet är sjukt, och att det är omöjligt för kroppar att vara sjuka, att generalisera det och överföra det till alla situationer och omständigheter. Det handlar om att upprätthålla en vaksamhet. Det finns en frestelse i att man börjar uppmärksamma symptom. Det är så lätt att gå från det vi nyss talade om till att prata om det på symtomnivå. En av sakerna idag var tanken att försöka upprätthålla en konstant vaksamhet mot det.
När vi närmar oss vår fråga om Syftet, när man närmar sig tanken på hur man ska se på kroppen, vad man använder den till, så är det hur man använder och ser kroppen som spelar roll. Ser jag den som obetydlig och helt åtskild från mig och som ett läromedel eller finns det sätt på vilka den fortfarande verkar vara väldigt viktig för mig. Det är därför det är viktigt att gå på djupet med det. Vi kan använda vårt prat om sjukdom som ett medel för att närma oss det och gå så djupt vi kan för att nå mer och mer klarhet kring det. Att se en stol som en stol är sjukt. Att se en klocka som en klocka är sjukt. Därför att i slutändan så är det sjukt att se någonting som om det hade en separat existens åtskilt från allt annat. Det är en sjuk tolkning. Men ni ser hur annorlunda det är jämfört med hur man i världens ögon kanske ser en kropp som sjuk. För världen är en stol en stol, en klocka är en klocka och en sjuk person är en sjuk person eftersom den har symtom som låter oss veta att den är sjuk jämfört med en frisk person. Men det är sinnet som delar upp världen i små lådor och kategorier. Det är sjukt. Det är det vi måste börja förstå. Det är där sjukdomen ligger. Att sluta se mening i särskilda symtom och säga att några kroppar är sjukare än andras, att cancer är allvarligare än influensa eller nageltrång. Man ser alla de olika kategorierna, men det går mycket djupare än bara hostningar eller något sådant.
Sinnet tror att det är skyldigt och det är så fast beslutet att hålla fast vid bilden att sjukdom verkar vara ett väldigt litet pris att betala eftersom det ”bevisar” att kroppen kan tala om för sinnet hur det skall känna sig. Det vittnar om att den litenheten, den sårbarheten måste vara sann. Det kan röra sig om någonting så subtilt som “jag vill att någonting skall vara så här istället för så där,” allt det vi har pratat om, hur vi ordnar våra tankar, våra preferenser, etc. Sinnet som tror att det kan styra sina egna tankar är ett sinne som är sjukt, men det vill inte se hur sjukt det är, vill inte se att det har fel. Så genom att få det att verka som att sjukdom bara händer med kroppen helt utan sinnets avsikt, är det ett vittne eller bevis för dess sårbarhet och att skuld är rättfärdigad.
Ingen kan hela om han inte förstår vilket syfte sjukdomen tycks tjäna. För då förstår han också att syftet med den inte har någon mening. Eftersom den är utan orsak och inte har någon meningsfull avsikt av något slag, kan den inte finnas överhuvudtaget. När man inser detta, sker helandet automatiskt. A-136.1
Så det handlar återigen om sinnet. Vad är sjukdomens orsak? Låt oss först titta på det i termer av felsinthet. Det felaktiga sinnet är den sjuka tolkningen av verkligheten. Det är bedyrandet som säger att jag är så som jag önskar vara snarare än så som Gud skapat mig. Och när det står ”Eftersom den är utan orsak och inte har någon meningsfull avsikt av något slag, kan den inte finnas överhuvudtaget” så måste sjukdom spåras tillbaka till var den kom ifrån. Kom den från Gud? Det är den yttersta frågan som det hela tiden kommer tillbaka till. Så enkelt är det.
Deltagare 2: Alltså, det har funnits tillfällen då helandet inte har skett automatiskt. I Handledningen där det står: “Kroppen talar om för dem vad de skall göra och de lyder. De har ingen aning om hur vansinnig denna föreställning är. Om de så bara misstänkte det, skulle de bli helade.” H-5.III.1 Och jag tror att jag verkligen misstänker det! Det känns som att jag har en aning om vad som pågår. Sedan tror jag att jag måste lura mig själv. Att jag inte alls måste förstå det.
David: Vi måste fortsätta träna våra sinnen att hålla fast vid den avsikten och släppa taget om allt vi tror att vi vet. Om man säger det i Kursen-termer: “Endast Guds frälsningsplan kommer att fungera.” A-71 Guds frälsningsplan är att ändra din uppfattning om ditt sinne just nu. Det är allt. Sedan finns egots plan… om någon agerade annorlunda eller om jag var på en annan plats…om det här hade hänt, om de här omständigheterna vore annorlunda än vad de är…någonting på filmduken måste förändras. Men det enda som inte förändras i egots plan är att ändra ens uppfattning om ens sinne. Där har vi det. Där är Guds plan och där är egots plan. Och Jesus säger; “Men efter att vi har tänkt igenom exakt vad egots plan är, kommer du kanske att inse att, hur orimligt det än kan vara, så tror du faktiskt på den.” A-71 Du försöker göra det orimliga hela tiden. Du försöker ändra någonting utanför dig själv för att nå frälsning och det kommer aldrig att fungera.
Deltagare 1: Prata om den här idén om vad som är till mest hjälp. Jag vill ha litet klarhet över när jag ska hålla upp det framför mig och när jag använder det som en ursäkt eller en flykt eller ett dömande.
David: Se det i sammanhanget av stadierna i Utvecklandet av Tillit. H-4.I.A.3 Först går man igenom ett stadium där man börjar få en känsla för att allt är till hjälp. Varhelst kroppen verkar gå, vad man än verkar göra. Sedan kommer det där med att öka nyttan. Och det är fortfarande uppenbarligen en illusion eftersom sinnet fortfarande tror, att det vet vad som är till störst hjälp eller vad som kommer att öka nyttan. Så det är verkligen som en språngbräda. Men nästa stadium är insikten att allt Guds lärare ville var att släppa taget om det falska och acceptera det sanna men han hade ingen aning om vad som var falskt och vad som var sant. Hans sinne är fortfarande så sammanflätat med tanken på uppoffrande och tron på form att han ännu inte vet. Så det här stadiet om vad som kan öka nyttan, är fortfarande en tidig språngbräda, eftersom det fortfarande innebär att omständigheter förändras. Det är ett subtilt ego-fel, att skapa sig en tillflykt för att gömma sig för skulden. Kursen talar om det i termer av den speciella kärleksrelationen.
Som svar på din fråga så är det viktigt att bara hålla sig uppmärksam. Du kan ögonblickligen använda vilken situation som helst som verkar utspela sig på filmduken. Du kan se på din reaktion och använda den som en utgångspunkt för att se var du gör en tolkning av en specifik situation som skadar dig just nu. Vi kommer tillbaka till rättsinthet och felsinthet. Det finns två sinnestillstånd och närhelst du känner dig förbryllad, förvirrad, tvivlande eller rastlös så frågar du dig själv: Kan Kristus vara rastlös? Kan Kristus tvivla? Den obehagliga känslan betyder att det är en fundamental identitetsförvirring och att man önskar hänga fast vid hur man har konstruerat det snarare än hur det är.
Deltagare 2: Ända tills du vet vad din uppgift är, och du utför den, så kommer du att känna dig rastlös.
David: Ja verkligen. När vi är avslappnade och när vi är i vårt syfte så flyter det på utan ansträngning. Det känns inte ens som något stort jobb. Man tänker inte ens på det som ett jobb. Det är helt andra referensramar för det. Att tänka på det förflutna eller att tänka på framtiden medför en enorm påfrestning eftersom egot vill att vi skall hysa dem båda i sinnet när det egentligen bara finns det Heliga Ögonblicket, Nuet. Egot vill att sinnet skall fortsätta att tänka på det förflutna och projicera det in i framtiden.
Ingen kan helas om han inte förstår vilket syfte sjukdomen tycks tjäna. För då förstår han också att syftet med den inte har någon mening. Eftersom den är utan orsak och inte har någon meningsfull avsikt av något slag, kan den inte finnas överhuvudtaget. När man inser detta, sker helandet automatiskt. Det driver bort denna meningslösa illusion på samma sätt som för dem alla till sanningen, och lämnar dem helt enkelt där för att försvinna. A-136.1
Vi pratar om sjukdom i kroppsliga termer, men man kan också säga det om någon som verkade bli upprörd rent psykologiskt.
Sjukdom är ingen tillfällighet. I likhet med alla försvar är den ett vansinnigt redskap för självbedrägeri. Och i likhet med alla de andra är dess syfte att dölja verkligheten, attackera den, förändra den, göra den orimlig, förvränga den, förvanska den eller reducera den till en liten hög av delar som inte hänger ihop. A-136.2
Och det är vad hela den här världen är, en hög av delar som inte hänger ihop. Oavsett om man pratar om det på en kosmisk, en mikroskopisk eller en personlig nivå. Man ser sig om i ett rum och man tittar på kappor, en ugn, mattor och en stol… delar som inte hänger ihop. Det spelar ingen roll vad man pratar om men det verkar som att de existerar i och av sig själva. Du ser mikrovågsugnen i rummet åtskild från tekannan. Det visar bara hur djupgående sinnets sjukdom är, eftersom allt som antas vara den vardagliga verkligheten bara är den här högen av delar som inte hänger ihop.
Målet med alla försvar är att hindra sanningen från att vara hel. Delarna ses som om varje del var en helhet i sig själv. A-136.2
Deltagare 2: Så när man ouppmärksamt ser på världen; varje dag ser på alla dessa delar som inte hänger ihop, så gör man bara ytterligare ett bevis på att det är en kaotisk röra.
David: Vi omdefinierar vad sjukdom är, från att vara några få så kallade kroppsliga symptom eller dysfunktionell kommunikation i en familj… till bara att blicka ut över ett vinterlandskap och se separata snöflingor och separata träd… Så länge sinnet ser separation överallt och tror på de sakerna… snöflingor och bilar och vägar och floder… att de existerar i och av sig själva, så är det en sjuk varseblivning. Det vilseledda sinnet vill hålla fast vid den sjuka varseblivning som det har och därför verkar sjukdomen tjäna ett syfte. “Den här sjukdomen görs mot mig helt och hållet utan min avsikt alls.” Sinnet låtsas då som att det inte har något val så som det ser det. Att det inte är delaktigt eller har någonting att säga till om.
Deltagare 2: Så det enda jag behöver göra med varseblivningen att välja vilket syfte jag ger den?
David: Ja
Deltagare 2: Om jag använder egots varseblivning så är det en massa delar som inte hänger ihop. Om jag använder den Helige Andes syfte, vad är det då?
David: Hela scenen blir förenad i varseblivningen. Det blir som en bakgrund som är oviktig tack vare det strålande Syftet som hålls upp framför det. Det är en lycklig dröm.
Deltagare 2: Scenen blir perifer. Det är så vi beskrivit det tidigare. Det är logiskt.
Deltagare 1: Så det blir nästan så att man inte ser det när det är så perifert.
David: Man lägger inte märke till det eftersom varseblivningen är selektiv och när man fokuserar på sin avsikt eller sitt Syfte så blir bakgrunden bara oviktig eller irrelevant.
Deltagare 2: Så ditt exempel förut när du sade att när man är fokuserad på sjukdomens symptom så plockar man ut en av de delarna och håller upp den som separerad och säger “Låt oss titta på den här” och försöker se hur den passar in i det hela. Vilket den inte kan göra om jag plockar ut den som separerad.
David: Just det. Och det krävs två sinnen för att vara överens om att sjukdomen existerar. Om ett sinne absolut inte vill svälja betet av att se sjukdomen, så sker ett helande. Man håller i sinnet hur omöjlig sjukdom eller separation är. Allt som döms eller värderas, som en frisyr som man säger är snyggare än någon annan eller att en skjorta är den snyggaste skjortan man sett, är en rangordning av tankar. Det dömandet är vad som gör misstaget verkligt. Så länge det finns snyggare och fulare frisyrer, bättre jobb och sämre jobb, så verkar misstaget verkligt. Det är inte ingenting om det värderas positivt eller negativt. Och det är metafysiken bakom det hela som gör att man inte vill köpa omdömena, eftersom det gör misstaget verkligt. Det gör världen verklig i tänkarens sinne.
Så behöver det inte vara. Ty allt är Ett i Sanningen.
